FarfarsBLOGGEN 12
När vi flyttade från Södermalm till Mälarhöjden fick jag börja i Mälarhöjdens folkskola. Det var något helt annat än den idylliska privatskola jag kom från. Jag fick börja i klass 3 för en lärarinna som hette Julia Pettersson, en lite äldre, ganska rivig dam, som kom att visa sig vara en riktig hederskvinna, hård men rättvis. Hon försvarade sina elever som en tiger i alla lägen. Mina studieframgångar var växlande. Bäst gick läsning och skrivning. Sämst gick det i slöjden. Slöjden i tredje och fjärde klass bestod av syslöjd för både flickor och pojkar. Det gällde att dels sy en svensk flagga och dels en ryggsäck.
I slutet av terminen skulle alla flaggor och ryggsäckar ställas ut på en utställning i skolan. Fröken
Petterson sa att jag inte behövde vara med på utställningen, utan kunde få ta hem ryggsäcken direkt. Det gällde
också flaggan.
Jag blev först lite ledsen, men när jag jämförde mina resultat med mina
kamraters insåg jag att det var lika bra att jag tog hem mina grejor.
Ryggsäcken var rätt sned och ojämn och flaggan inte riktigt fyrkantig. Det bästa med fröken Petterson var att hon tillhandahöll ett litet
lånebibliotek, som förnyades vartefter böckerna
hade lästs. Där kom alla klassikerna från Robinson Crusoe till Greven av
Monte Cristo och De tre musketörerna och, även de åtminstone bland gossarna,
synnerligen populära Bill-böckerna av Richmal Crompton, som handlade om den rätt busaktige engelske gossen Bill Brown som ställde till allehanda hyss för
de vuxna, inte minst sin äldre syster och hennes fästman. Inom parentes kan jag
berätta att Cromptons Billböcker, varav hon skrev ett fyrtiotal brändes på bokbål i Tyskland av nazisterna. Jag hade precis kommit in i bokslukaråldern
och konsumerade allt som gick att låna, utom flickböckerna och kompletterade med lån från det riktiga
skolbiblioteket. Jag minns särskilt att jag lyckades pressa mig igenom en stor
del av Alexandre Dumas enorma produktion. Jag var lika förhäxad av böckerna som
dagens barn av internet och tv-spel.
*
På våren i fjärde klass var det inträdesprov till
läroverket. I min klass gick det cirka tjugofem elever. Av dem var det bara
fyra som sökte. ag var den enda som
kom in. Det var en överväldigande upplevelse att gå upp för trappan och till
den som jag uppfattade som jättelika entréporten till Södra Latin och läsa på
listorna, som jag knappt nådde upp till och fick se mitt eget namn på en av
listorna. Jag hade kommit in
i klass 1:5 B,vilket betydde första klass i den femåriga realskolan. Jag hade
blivit "kissedogg", som grabbarna ute i Mälarhöjden sa. Om man gick
igenom alla fem klasserna kunde det sluta med att man tog realexamen. I fjärde
klass kunde man söka till det fyraåriga gymnasiet och i bästa fall sluta med att
ta studentexamen. Det
var en rätt tuff vandring mot slutmålet. Lärarkollegiet bestod till stor del av
en samling kufar med hög akademisk utbildning. De pedagogiska momenten var i
många fall underordnade kraven på ordning och disciplin. Lektionerna bestod av
föreläsningar och förhör. Ideligen förekom
muntliga och skriftliga prov. Någon slags studievägledning förekom inte,
det gällde att lyssna på föreläsningarna och att läsa sina läxor. Hängde man
inte med fick man gå om klassen och om man var konstant underkänd sluta. Jag läste nästan aldrig några läxor. Fritiden var upptagen av viktigare saker, att vara ute i
skog och mark, bygga kojor, leka krig, spela fotboll och läsa spännande
böcker. Lyckligtvis var jag oftast en
intresserad lyssnare på lektionerna och klarade
mig fram på det, inte till de högsta betyg men jag hängde med.
*
Stig Järrel var inte
den enda kända personen som hade varit elever i Södra Latin. För att nämna
några före mig hade där gått bröderna Herman och Sven Stolpe, regissören Rune
Lindstöm, Stig Olin, Stig Dagerman och
samtida med mig fast äldre Jan-Olof Strandberg och inte minst den nu mera
synnerligen välkände nobelpristagaren Tomas Tranströmer och skribenten och författaren Sven Lindqvist
*
Det var stor skillnad på de olika lärarnas förhållande till eleverna. En del behandlade de flesta elever som presumtiva otygsmakare. Olika metoder användes för att bestraffa och förhindra brott mot ordningen. Det förekom hånfulla tillmälen, lugg, örfilar, linjalsmällar på fingrarna och i gymnastiken, där alla gamla södralatinare kommer ihåg läraren som lät den som skulle bestraffas få välja mellan anmärkning och rapp. Rapp innebar att man fick böja sig framåt, spänna byxbaken och utstå ett kraftigt rapp av en florett, som efterlämnade ett svidande rött streck över skinkorna. Det ansågs mesigt att välja anmärkning. Den blev ju bokförd och hemskickad, det röda rappet försvann ju efter någon vecka. De värsta bestraffningarna var dock den psykiska terror som en del lärare använde mot vissa elever. I filmen "Hets" gör Stig Järrel ett porträtt av en sådan lärare. Filmen råkade vara inspelad i Södra Latin, Stig Järrel hade varit elev just där och hade hämtat drag till sitt lärarporträtt i den fungerande lärarkåren på skolan. Det fanns särskilt en lärare, som gick under öknamnet Svarta Satan, som jag tror har fått bidra. Här ett exempel på en lärarreplik, som jag minns mycket tydligt: Vid första lektionen för en fysiklärare sätter sig några elever snabbt på första bänkraden. I fysiksalen var placeringen fri. En av gossarna råkar vara synnerligen fräknig och synnerligen rödhårig och hade ett livligt kr oppsspråk. Han var för övrigt bror till en äldre skolkamrat, Sven Lampell, senare känd flygofficer och gift med skådespelerskan Eva Dahlbeck. När fysikläraren får syn på unge Lampell utbrister han spontant: - " Gå och sätt dej där uppe längst bak, så jag slipper se dig. Ditt onda samvete står stämplat i ditt ansikte som en anilinst ämpel på en grisrumpa!" Så kunde tilltalet låta. En lärare i kemi hade visat hur en 10-öring kunde förvandlas till en kopparpeng genom att nedsänkas i någon kopparlösnin. 10-öringen lades i en skål och skickades runt i klassen för beskådan. När skålen hade passerat alla elever hade den plötsligt förvandlats till två fem öringar. Alla tyckte detta var ett mycket roligt skämt utom läraren, som väl kände sig utskrattad. Han frågade strängt vem som hade utfört växlingen. Inget svar. Han påbörjade då en utfrågning av var och en i tur och ordning. - Var det du?...-Var det du?.. etc. Alla svarade nej. Men han hade hoppat över en av eleverna, som han hade ett särskilt ont öga till. När turen till sist kom till honom säger läraren: Alla andra har svarat nej. Alltså måste det vara du som är den skyldige. Det blir en anmärkning i klassboken. Och så blev det. Men alla lärare var förvisso inte sådana. Flera var både mänskliga och förstående och ville sina elevers bästa. En av dem jag minns bäst är Bengt E. Nyström. Förutom att han var en mycket framstående matematiklärare var han också författare. Var både diktare och prosaförfattare. Han var stor och tung, långt grått hår, tog sig fram med käpp på grund av någon höft- eller knäskada. Med sin haltande gång och stotatarna med käppen fick hans entré alltid en lätt dramatisk underton. Han behövde aldrig höja rösten för att få tyst i klassen. Tyvärr hade vi en lite tråkig kontrovers. Han var nästan alltid trött på måndagsmornarna. Vi visste att han med sin hustru ofta brukade tillbringa kvällarna på restaurang "Den Gyldene Freden" , eller "Freden", som den kallades, tillsammans med delar av den övriga parnassen, författare, konstnärer, journalister och fotografer. En måndagsmorgon kom han inte till sin lektion. Jag var klassens ordningsman. Jag väntade i det längsta. Han bodde bara några minuters väg från skolan. Efter en halvtimme skickade jag hem en kamrat till hans bostad för att höra hur det stod till. Han öppnade och meddelade att han var sjuk. Jag kom i kläm, jag skulle inte ha skickat hem någon till honom. Det indikerade att vi trodde att han hade försovit sig. Jag borde i stället efter 15 minuter ha meddelat rektorsexpeditionen att läraren inte infunnit sig. Tanken att han eventuellt skulle ligga hemma, eventuellt bakfull och sova fick inte finnas. Jag befanns olämplig som ordningsman och blev avsatt, med tillstyrkan även av Nyström. I samband med festligheter med anledning av studentexamen lät han antyda att han ändå varit tacksam för omtanken "den där gången". Vi skildes som vänner. Men jag fick inget bra betyg i matematik, men det var inte hans fel. En annan lärare man verkligen minns var Immanuel Björkhagen, känd av elever över hela Sverige för sina läroböcker i engelska, främst för hans engelska grammatik. Han framträdde också som engelsklärare i radio. Han var själv uppvuxen på Södermalm och elev i Södra Latin, där han på grund av sin stora studiebegåvning hoppade över flera klasser. Han hamnade som lärar i sin gamla skola Södra Latin, där han verkade i mer än ett halvsekel. Han blev 106 år gammal. Lätt ironiskt smårolig, präglad av god engelsk gentlemannastil. En aning överlägsen intelligensaristokrat, men som alltid behandlade sina elever med vänlighet och respekt, även dom som inte hade så lätt för sig. Som klassföreståndare hade jag under många år Sven Cederblad, en högt utbildad och välmeriterad litteraturvetare med stor passion för sitt ämnesområde, som inspirerade många av oss på bildning och kultur rätt svältfödda södergrabbar. Han förde oss in i den stora litteraturen. Ibland ville han att vi skulle idka högläsning. Han var mycket lättrörd och det var nästan gripande att se hans ögon tåras när han hörde de lätt skrovliga pojkrösterna tolka de stora poeterna.
Fortsättning följer.../på söndag/