FarfarsBLOGGEN 2
Heleneborgsgatan
Då och då gick min kompis Putte och jag ner till Långholmskanalen och ställde oss under det kolossala brobygget. Det stöttades underifrån av två jättelika metallbågar, som var ungefär en meter breda. Det gick att krypa upp på bågarna ända upp till vinkeln mot själva bron. Det gjorde vi förstås och satte oss däruppe och tittade på förbipasserande. Vilken lycka att sitta där uppe och känna att man behärskade världen! Vi upptäcktes av en byggarbetare som vrålande uppmanade oss att komma ner. Efter en tid sattes det upp kraftiga stålkransar runt bågarna, som förhindrade fortsatt klätterverksamhet.
Putte hette egentligen Carl, men kallades aldrig för annat än Putte. Han bodde i samma hus som jag fast i nummer 48. Jag bodde i nr 50 fem trappor upp. Mellan våningarna gick en lång korridor, där många våldsamma strider utkämpades mellan cowboys och indianer, när vi hade tagit hem lite kompisar. Puttes mamma - som jag senare av bilder har förstått var en synnerligen vacker kvinna - skötte hemmet och fyra barn och var dessutom en framstående romanssångerska, var ofta borta och sjöng. Hon sjöng många gånger i radio i den enda radiokanal som då existerade. Hon var min mammas bästa väninna. Det bästa Putte och jag visste var just att klättra, en inte ovanlig hobby i femårsåldern har jag bland annat märkt på mina egna barn. Långholmsbergen var ett utomordentligt övningsområde.
En gång hade vi tagit oss upp till bergets topp från baksidan och skulle nedstiga på framsidan, som var betydligt brantare. Under nerklättringen tappade vi samtidigt fotfästet och började allt snabbare hasa utför. Plötsligt stoppades vi upp genom att vi hamnade i en inbuktning på berget. Men då hade vi samtidigt fastnat i en fälla. Vi vågade varken ta oss tillbaka uppåt eller fortsätta neråt. I panik började vi skrika på hjälp. Det uppmärksammades av några personer som promenerade nedanför i parken. Det dröjde inte så värst länge förrän en av brandkårens stegbilar uppenbarade sig. Stegen hissades och en rask brandman klättrade upp och räddade de två bergsbestigarna. Jag har fått för mig att denna händelse ligger bakom mitt i vuxen ålder starka obehag av att befinna mig på höga höjder. Jag kan ännu minnas den stickande känslan i handflatorna när jag allt snabbare rutschar ner mot avgrunden....
Fortsättning följer...(i morgon söndag)
FarfarsBLOGGEN 3
forts. Heleneborgsgatan
Ett annat intressant klättermål var träden utanför Långholmens fängelse. Vi brukade klättra upp i något träd för att titta på när fångarna spelade fotboll. Där grundlades mitt intresse för livet bakom fängelsets murar, som jag senare fullföljde genom att göra en film om Långholmens fängelses historia tillsammans med Mari-Anne Barrefelt. Den har bland annat sänts i Sveriges Television och visas fortlöpande på Stockholms Stadsmuseum. Jag hade också ett annat skäl till att göra den filmen. Min morfar, Vilhelm Djurberg (1865 - 1933) var fängelseläkare på Långholmen i många år. Min mamma brukade berätta om hur familjen på somrarna fick flytta till den så kallade "Doktorsvillan" från sin vanliga adress på Hornsgatan 10. Det var varje år ett jättelass som avgick. Överst tronade mormor sittandes vid flygeln. När flygeln kommit på plats i långholmshuset brukade mamma sitta och spela med öppna fönster för de fångar som avdelats för att sköta trädgården. En idyllbild som i hög grad skiljer från de skildringar av livet på Långholmen som jag tog del av när vi skulle göra filmen...
Jag har alltid varit intresserad av min morfar och undrat vem han var egentligen. Jag tror inte jag har fått någon klarhet i det. Däremot har jag fått en god inblick i förhållandena på Långholmen genom tiderna. Det torde ha varit ett ganska tufft jobb att vara läkare där. "Klienterna" kan knappast ha uppskattat fängelseledningen, till vilken morfar givetvis hörde. Fångarna behandlades synnerligen hårt och måste ha burit på mycket hat. "Fångvård" fanns knappast på kartan. Det var hårda straff och vedergällning som gällde, ofta för ganska enkla och, sett i dagens perspektiv, rätt oskyldiga brott. Jag har bara träffat min morfar några få gånger. När vi kom på besök satt han i allmänhet på sitt arbetsrum och fick inte störas annat än en kort stund. Han såg lika sträng ut i verkligheten som på de bilder som jag sett av honom. Kort, stubbat grått hår, sträng och vass blick bakom pincnén, allvarlig min. Jag var alltid lite rädd för honom. Men han har av andra beskrivits som en varm och humoristisk person. Vid sidan av sin läkartjänst på Långholmen bedrev han medicinhistorisk forskning, skrev ett antal medicinhistoriska böcker, bland annat en om "Karl XII:s blessyrer". Han var för övrigt närvande vid öppnandet av Karl XII:s kista, då man för första gången ville försöka utröna varifrån det dödande skottet hade kommit. Man kom inte fram till något svar och inte heller vid det nyligen upprepade öppnandet av kistan. Det togs ett antal bilder av kraniet med det stora hålet i tinningen, kopior som morfar hade i sin ägo. Jag råkade få se bilderna som barn, vilket gjorde ett outplånligt intryck. Jag förstod väl inte det då, men det som fascinerar med bilderna är ju att historien plötsligt materialiseras, kungen blev uppenbarligen skjuten och deckargåtan vem som sköt är ännu inte löst.
Fortsättning följer.......(på onsdag)
FarfarsBLOGGEN 4
Morfar och hans familj
Min morfar, Vilhelm Djurberg, var också med vid den sista avrättningen i Sverige som ägde rum år 1910. Då avrättades rånmördaren Johan Anders Ander. Han halshöggs med en från Frankrike importerad giljotin. Detta var enda gången den användes. Den lär finnas nerpackad i någon av Nordiska Museets gömmor. Avrättningen skedde inne på Långholmens fängelsegård.
*
Jag var med om en mycket uppskakande händelse på Heleneborgsgatan. Mormor är på besök. Jag är fem år gammal. Befinner mig på mitt rum, Hör mamma ge upp ett skrik. Jag rusar in i vardagsrummet. Där ligger mormor avsvimmad på golvet i en lång vit klänning. Mamma står böjd över henne. Mamma fortsätter att skrika, nu till mig: - Gå in på ditt rum!!! Jag går in på mitt rum, häftigt gråtande. Jag förstår att något allvarligt har hänt min älskade mormor. Mormor som sjunger så vackert och som berättar så spännande sagor. Jag anar instinktivt att hon kanske är död. Det som har hänt är att hon har fått en hjärtinfarkt. Hon hämtas av ambulans, avlider på sjukhuset. När jag får veta att hon verkligen är död grips jag av en oändlig sorg. Barn kan verkligen sörja utan gräns. Mammas förklaring att hon nu är i himlen och har det bra där hjälper inte. Jag ville att hon skulle ha stannat hos oss, hos mig. Mamma säger att det är så bra att hon är i himlen för där får hon träffa morfar. Det hjälper inte heller. För mig är det så i det här läget att död är död och ingenting annat.
*
Morfar har dött några månader tidigare 73 år gammal. Han saknas inte av mig. Han lämnar efter sig, inte bara en rad medicinhistoriska böcker, utan ett helt museum, Medicinhistoriska Museet i Stockholm. Han har under hela sitt vuxna liv samlat på medicinhistoriska föremål, som han förvarat i källare och på olika vindar. Han har fått ihop föremål som vid hans död räcker till ett helt museum. De ställs till en början ut i lokaler som ägs av Stille-Werner. Därifrån flyttades samlingarna till Eugeniahemmet och överinseendet över museet övertogs av Stockholms läns landsting, som av ekonomiska skäl lade ner visningsverksamheten. Materialet förvaras nu i någon lagerlokal inom Karolinska Institutets område. Sorgligt kan man tycka. Vänföreningen till museet har dock genomfört en filmning av museet innan det flyttades från Eugeniahemmet. Filmen finns utlagd som ett virtuellt museum på internet.
Fortsättning följer...(på söndag)
FarfarsBLOGGEN 5
forts. Morfar och hans familj
Morfars hustru hette Sigrid Djurberg, född Aspelin och hade större delen av sin släkt i Finland. Deras giftermål var något av en mesallians. Mormor var från början sjuksköterska och det var på den tiden ovanligt att en läkare gifte sig med en sköterska. Men de förefaller ha haft ett mycket lyckligt äktenskap, med ett rikt och livligt familjeliv, präglat av sång och musik, uppläsningar och skådespel, med ständigt många gäster, där flera långt senare i livet kunde berätta om de fantastiska festerna hos Djurbergs. Vilhelm och Sigrid fick fem barn:
Bengt Djurberg, som var skådespelare, utbildad vid Dramatens elevskola. Han var först anställd vid lite olika teatrar, bl. a vid Dramaten, men övergick sedan alltmer till att bli filmskådespelare. Han var en lång och stilig man som egentligen slog igenom som skärgårdscharmör i diverse skärgårdsfilmer, som var en populär genre på den tiden. Dessutom gjorde han en lång rad mera seriösa roller, sammanlagt ett trettiotal filmer. I skolan fick vi se en film om Karl XII och jag var mycket stolt över att det var min morbror som spelade en av officerarna. Han var mycket känd, lika känd som dagens största tv-idoler. Det var en upplevelse att röra sig ute i samhället med honom, som uppmärksammades av alla vi mötte. Han var särskilt uppskattad av den kvinnliga biopubliken, vilket han var mycket medveten om. Jag skämdes för honom ibland, särskilt en gång när vi var inne i vår lilla mjölkbutik i Mälarhöjden, där vi bodde då, och han till det unga söta biträdet säger: - Hur kan en sån söt och trevlig flicka som du hamna i en avkrok som den här? Flickan rodnade häftigt och stammade och den store skådespelaren bara skrattade. Pinsamt tyckte jag, åtta år gammal. En bra sak med min morbror var att han alltid hade fickorna fulla med mynt. Han kunde då och då ta upp en näve och hälla i handen på mig. Det kunde sammanräknat bli till flera kronor. En förmögenhet för mig, som räckte till åtskilliga chokladkakor, kolor, tuggummin och kokosbollar . Han var nog en vilding, min morbror, som då och då hamnade hos polisen efter att på dåtida Persbrandt-maner ha ställt till med besvär på krogen. Han slutade olyckligt. Vid några och fyrtio fick han en cancertumör bakom näsan, som inte gick att operera och som frätte upp hans vackra ansikte inifrån. Det sista året vårdades av min mamma och fick bo i vår jungfrukammare bakom köket. Hans ansikte blev vanställt, mamma ville inte att vi skulle se det och förbjöd mig och min bror att gå in till honom, vilket gjorde att vi inte träffades alls under hans sista tid, Det kändes märkligt och skrämmande, när vi ändå bodde i samma hus. Jag tror att mamma gjorde fel. Hon ville skydda oss barn från alla obehagligheter, vilket i det här fallet blev mer otäckt och skrämmande än det egentligen förmodligen var.
*
Lars Djurberg var i motsats till sin bror nästan folkskygg. Han verkade besöka sin tidning enbart för att lämna sina kåserimanus, som han satt hemma på Djurgården och skrev. Innan han och hans fru Irene gift sig och flyttat dit var han gift med Kid Severin, som i sin tur kom att gifta sig med Irenes före detta man. De bytte alltså helt enkelt partners. Kid var en föregångare för kändisjournalistiken och enligt Expressen skapare av deras avdelning Bekantas Bekanta. Lars var min idolmorbror (som jag för övrigt är döpt efter) eftersom jag under en period också ville bli journalist. Jag sökte upp honom några gånger, men han var tämligen kallsinnig mot släktkontakter och jag kände mig bortstött. Desto bättre har jag alltid haft fin kontakt med hans döttrar Laila (som kom att heta Palo i efternamn och blev pianolärarrinna) och Ulla Djurberg (som bland annat har jobbat i många år på Utbildningsradion, med ryska som specialitet). Hon har också verkat i Ryssland och andra östländer som kulturrepresentant i samarbete med den svenska utrikesförvaltningen
Några gånger upplevde jag att Lasse kunde komma igång i sällskapslivet. Då han gick igång och pratade kunde han vara fruktansvärt rolig och dräpande. Han var ju också professionell humorist i sina regelbundet återkommande kåserier i bland annat Expressen. Om han efter ett par supar kunde greppa gitarren visade han att han också var en mycket känslig och begåvad vissångare. Jag tror att han i grunden var en ganska blyg person
Fortsättning följer...(på onsdag)
FarfarsBLOGGEN 6
Forts. Morfar och hans familj
Min moster Barbro Djurberg ansågs enligt vad som berättats mig en mycket lovande skådespelerska. Hon fick också en hel del roller efter utbildningen, men efter en tid ansåg hennes man Arnold Sjöstrand, som var synnerligen framgångsrik både på scenen och som filmskådespelare, att han ville ha en fru som var hemma och lagade mat och strök skjortor. Hon lät sig övertalas och lämnade teatern, vilket nog var synd. Sjöstrand tjänade mycket pengar, han fick allt större filmroller och så småningom köpte han en vacker gård i Dalarna, som hette Sövringsbo vid sjön Dormen, där Barbro fick en uppgift i att sköta gården (inte jordbruket, det sköttes av en arrendator) och vara värdinna för de allt flitigare förekommande festerna, där många kända och berömda personer deltog. Detta var en ganska turbulent tid, som jag delvis fick uppleva, eftersom jag några somrar inackorderades på gården och fick uppleva en del märkliga händelser, som jag tänker återkomma till senare. Sjöstrand inledde så småningom en förbindelse med en kvinnlig journalist från Malmö, lämnade Barbro och började som skådespelare på Malmö Stadsteater och förde där sett ur riksperspektiv en mer anonym tillvaro. Det kom heller inga nya stora filmroller. Gården övertogs av Anders Sandrew. Sjöstrand hade satt sig i skuld bl. a för ett stort filmprojekt som han ville driva själv som producent, regissör och skådespelare. Han ville göra en filmatisering av Fritiof Nilsson Piratens "Bokhandlaren som slutade bada". Den kom senare att göras av andra med Jarl Kulle i huvudrollen. Barbro fick försörja sig på diverse ströjobb, bland annat som hattmodist på NK. Hon blev ihop med konstnären Hans Osswald och levde tillsammans med honom efter vad jag förstod ett ganska glatt festliv i ett hus uppe på Mariaberget. Hon blev så småningom rätt alkoholiserad och avled efter en brandolycka med ett fotogenkök. Jag sörjde henne mycket. Hon var vacker, konstnärligt begåvad, intelligent, rolig och hade ett stort hjärta. Hon följde mig under hela min uppväxt och behandlade mig redan som femtonåring som en vuxen och tänkande människa.
Nästa moster hette Ingrid Wrete, gift med professor Martin Wrete i Uppsala. De hade ett stort och vackert hem i centrala Uppsala, ett rikt umgängesliv i i de högre akademiska och kulturella kretsarna i staden. Då och då var vi inbjudna dit och det kändes alltid högtidligt och som att uppleva en doft av den fina världen. Ett enklare liv levde de på ett härligt sommarställe i Roslagen på ön Fejan, dit jag några gånger var inbjuden för att få uppleva lite skärgårdsluft under ett par veckor. Senare i livet kom jag att återvända till Fejan, som ägare till ett eget skärgårdsställe. Fejan har varit en central sommarpunkt för många i släkten. Ingrid var konstnärligt begåvad och målade mycket med stor fantasi, vackra och livliga färger. Begåvningen gick i arv till äldsta dottern Marianne Wrete, som blev professionell målare och bor sedan många år i Sigtuna. Hon har haft ett flertal utställningar. En annan dotter heter Anita, som jag sällan träffar och inte vet mycket om, liksom sonen Bruno, som jag tror arbetar inom vårdsektorn.
Min yngste morbror, Göran Djurberg, Jeppe, var ständig ungkarl och åt nästan alltid söndagsmiddag hemma hos oss. Min mamma Brita tog hand om alla. Han hade en kontoristtjänst på Stockholms Bomullsspinnerier, som han troligen inte trivdes särskilt bra med. När han var i femtioårsåldern såldes företaget till KF. Han fick välja på ett troligen inte särdeles fett avgångsvederlag och en ny tjänst inom KF. Han valde avgångsvederlaget och bosatte sig som enstöring i en liten stuga på den tidigare nämnda ön Fejan i Norrtäljeskärgården. Vad han försörjde sig på är oklart, Han hjälpte en del ortsbor med lite jobb, lade lite nät, odlade lite potatis. Sitt brännvin tillverkade han enligt en gammal beprövad skärgårdsmetod med hjälp av ett större kärl för mäsken, ett handfat, en djup tallrik och en konservburk utan lock och botten. Jag har prövat metoden själv och det smakade för jävligt. Jeppe blev i 18-årsåldern bekant med läkarparet Carl och Siri Naeslund. Han upptogs mer eller mindre som familjemedlem. Detta ogillades starkt av både mormor och min mamma, äldsta syster till Jeppe. De misstänkte att han hade hamnat i ett slags "menage à trois". Paret Naeslund var kända för sin synnerligen frigjorda livsstil och bland annat omtalade för sina ganska vilda och okonventionella fester. Men om deras och framför allt Siris förhållande till Jeppe veta vi egentligen intet. I varje fall umgicks Jeppe regelbundet med familjen ända tills döden skilde dem åt. "Honi soit qui mal y pense"(= Skam den som tänker illa därom. Strumpe- bandsordens devis) De var ofta tillsammans ute på Fejan. Carl Naeslund var under många år karantänsläkare där. På Fejan fanns ett sjukhus, som ännu står kvar övergivet, där man tog hand om folk från till Sverige kommande båtar, om de var smittade av kolera. Under sin tjänstgöring på karantänsstationen köpte Carl Naeslund upp en hel del fina öar i norra skärgården, som hans efterlevande än idag har stor glädje av. Även jag, som tillsammans med min dåvarande hustru Anne-Marie på 70-talet fick möjlighet att köpa en av de bäst belägna sjötomterna på Fejan av hans son Oja.
*
Enligt mamma Brita sa morfar ofta : "Min enda förmögenhet är mina vackra barn"
*
PS Ett av Calle Naeslunds omtalade festpåhitt var att ute på Fejan sjösätta några av karantänssjukhusets likkistor och låta gästerna ta en liten paddeltur i kvällningen.
Fortsättning följer...(på söndag)
FarfarsBloggen 7
Farfar
Min farfar hette John Martin Boberg (1856 - 1936). Han var under många år trädgårdsdirektör för Drottningholms Slotts nyttoträdgårdar och de så kallade "Orangerierna" d v s växthus för exotiska växter. Farfar levererade frukt, grönsaker, prydnadsväxter och blommor till slottet för vardag och fest. Det gällde även Stockholms slott, dit han ofta fick färdas med fullastad vagn förspänd av häst. Han hade stor tjänstebostad i anslutning till växthusen.
Om farfars bakgrund går det envisa rykten i släkten om hans härkomst. Enligt ryktena skulle han och hans tvillingbror vara frukterna av en kammarjungfrus relation med en kunglig person, som i så fall skulle kunnat vara Oscar II, innan han blev kung. Bakgrunden till ryktena är uppteckningen av vårt släktträd, gjord av en släktforskare, där farfar och hans bror står upptagna som barn till en namngiven kammarjungfru, där fadern står som okänd. Enligt icke dokumenterade uppgifter bekostades både farfars och hans tvillingbroders utbildning av hovet. Farfar fick en kvalificerad trädgårdsutbildning och brodern utbildades till finsnickare i England, varifrån han inte återvände. Farfar däremot blev kvar och så småningom som sagt trädgårdsdirektör på Drottningholms slott. Med denna historieskrivning må vara hur som helst, men min numera bortgångna faster Karin - uppvuxen på Drottningholm - var benhårt övertygad om att det var så här det förhöll sig och återkom ofta till saken. Helt otänkbart är det inte. Enligt bland andra Herman Lindqvist var det ett flertal medborgare som var resultatet av Oscar II:s erotiska eskapader och som tillsammans med sina mödrar åtnjöt hemliga apanage från hovet. Enligt Herman valde den amoröse kungen ofta sina partners i de trängre kretsarna inom och kring hovet. Men någon djupare forskning i ämnet torde knappast ge något resultat.
Farfar John hade flyttat från Drottningholm när han blev pensionerad till Karlbergsvägen när jag träffade honom. Därifrån promenerade han i stort sett varje dag på sin ålders höst fram och tillbaka till Skansen, som han älskade.. Jag upplevde honom som stor, väldig och bullrande, samt enormt snäll. Det jag minns bäst av honom är att han aldrig hade tålamod att vänta med att dela ut julklappar till julafton. Han kom hem till oss med julklappar redan runt Lucia. En gång fick jag en jättelik brandbil långt före jul, en present som gjorde mig oändligt lycklig. Jag tror inte jag kan minnas någon present senare som jag blivit gladare för.
Farfar hörde oerhört illa. När man talade till honom måste man skrika, vilket väckte en viss uppmärksamhet till exempel under spårvagnsresor. Den dåliga hörseln orsakade mer eller mindre hans död. Vid åttio års ålder steg han ut i ett spårvagnsspår och blev överkörd av en spårvagn och avled i sviterna efter olyckan. Han ligger begravd i den familjegav han köpte på kyrkogården vid Lovö kyrka.
Fortsättning följer...(på onsdag)
