Farfarsbloggen 2012-03-10

FarfarsBLOGGEN   2

 Första adressen: Heleneborgsgatan 50

                                      

Då och då gick min kompis Putte och jag ner till Långholmskanalen och ställde oss under det kolossala brobygget. Det stöttades underifrån av två jättelika metallbågar, som var ungefär en meter breda. Det gick att krypa upp på bågarna ända upp till vinkeln mot själva bron. Det gjorde vi förstås och satte oss däruppe och tittade på förbipasserande. Vilken lycka att sitta där uppe och känna att man behärskade världen! Vi upptäcktes av en byggarbetare som vrålande uppmanade oss att komma ner. Efter en tid sattes det upp kraftiga stålkransar runt bågarna, som förhindrade fortsatt klätterverksamhet.

Putte hette egentligen Carl, men kallades aldrig för annat än Putte. Han bodde i samma hus som jag fast i nummer 48. Jag bodde i nr 50 fem trappor upp. Mellan våningarna gick en lång korridor, där många våldsamma strider utkämpades mellan cowboys och indianer, när vi hade tagit hem lite kompisar. Puttes mamma - som jag senare av bilder har förstått var en synnerligen vacker kvinna - skötte hemmet och fyra barn och var dessutom en framstående romanssångerska, var ofta borta och sjöng. Hon sjöng många gånger i radio i den enda radiokanal som då existerade. Hon var min mammas bästa väninna. Det bästa Putte och jag visste var just att klättra, en inte ovanlig hobby i femårsåldern har jag bland annat märkt på mina egna barn. Långholmsbergen var ett utomordentligt övningsområde.

En gång hade vi tagit oss upp till bergets topp från baksidan och skulle  nedstiga på framsidan, som var betydligt brantare. Under nerklättringen tappade vi  samtidigt fotfästet och började allt snabbare hasa utför. Plötsligt stoppades vi upp genom att vi hamnade i en inbuktning på berget.  Men då hade vi samtidigt fastnat i en fälla. Vi vågade varken ta oss tillbaka uppåt eller fortsätta neråt. I panik började vi skrika på hjälp. Det uppmärksammades av några personer som promenerade nedanför i parken.  Det dröjde inte så värst länge förrän en av brandkårens stegbilar uppenbarade sig. Stegen hissades och en rask brandman klättrade upp och räddade de två bergsbestigarna. Jag har fått för mig att denna händelse ligger bakom mitt i vuxen ålder starka obehag av att befinna mig på höga höjder. Jag kan ännu minnas den stickande känslan i handflatorna när jag allt snabbare rutschar ner mot avgrunden....  

                                          

                                  Fortsättning följer...(i morgon söndag)

Farfarsbloggen 2012-03-09

FarfarsBLOGGEN 1                             

                                             
 Förord  

"Guddag på er alla, mitt namn ä Lars Boberg,

å  jag ville sjunga en visa om mig själv"...

Nej - fel. Jag skall inte sjunga någon visa, jag har bara smugit in mitt namn i Povel Ramels härliga bondkomiska visa om Karl Nilsson, som sjungande berättar om sitt enformiga och trista liv. Jag tycker att den är en bra utgångspunkt för att ställa frågan om vems livshistoria som är värd att berätta. Svaret är: Allas. Varje människas liv är som en roman. Om vi andra skall  intressera oss för den beror på hur den berättas. Jag vill berätta alldeles själv om mitt liv. Jag har inte Povels konstnärliga gestaltningsförmåga  och väljer att berätta rakt, rätt upp och ner, med begränsning endast av minnets möjligheter

Förra året, 2011,  gav Arne Weise och jag ut en bok med titeln "Våra 100 år med radio och TV", där vi berättade för varandra - och framför allt förstås för eventuella läsare -  om bådas  våra yrkesliv i mediavärlden. Vi skrev denna bok både tillsammans och var och en för sig. Vi hade regelbunden kontakt i ungefär ett och ett halvt år. Under hela denna tid, med kanske ett hundratal möten, pratade vi aldrig ett ord om våra uppväxtår. Inte så underligt, för det var ju inte det boken skulle handla om.

Men någon gång för inte så länge sen, när boken var klar, kom följandekonversation att utspinna sig:

- Ja du Arne, du är ju född i Göteborg

- Nej det är jag inte. Jag tillbringade min ungdom i Göteborg, men jag är född i Stockholm, på Södermalm.

- Jaså du, på vilken gata bodde ni?

- På Högalidsgatan. Och ni då?

- På Heleneborgsgatan. De båda gatorna ligger ju tätt intill varandra, Så det måste betyda att vi vuxit upp tillsammans inom en radie på något hundratal meter, eftersom vi är ungefär lika gamla. Och då kanske  vi har lekt tillsammans i Högalidsparken.

- Ja, jag gick dit nästan varje dag för att gunga och klättra i träden.

- Ja, jag med. Fast att klättra i träd i parken  var ju faktiskt förbjudet. Gjorde man det kunde polisen komma och jaga ner en. Det var ganska läskigt.

- Ja, det kommer jag också ihåg Detta var ju ett lustigt sammanträffande. Men när det blev dags att börja skolan kanske vi skildes åt. Jag började i en privatskola.

- Jo det  gjorde faktiskt jag också,  "Smöris" var ett öknamn på skolan, som egentligen hette "Maria Magdalena Förberedande Elementarskola". Öknamnet fick  den för ryktet att man satte för höga betyg för att smöra in eleverna på läroverket. Men jag tror inte att vi gick i samma klass. Och jag kom faktiskt så småningom in i Södra Latin, "Högre Allmänna, Lärverket för gossar å Södermalm". Men då  hade du redan flyttat till Göteborg.

- Och sen sågs vi inte förrän på Radiotjänst, Kungsgatan 8, cirka 20 år senare.

Denna konversation ledde till att vi fördjupade oss ytterligare i uppväxtminnen och kunde konstatera att vi båda nu kommit till den period i livet då man vanligen känner ett behov av överblick och sammanfattning av det liv man levt. Arne och ska inte skriva någon mer bok tillsammans. Det var jättetrevligt och kul att jobba ihop, men nu måste vi gå vidare var och en för sig....

                                      Fortsättning följer...