FARFARSBLOGGEN 10
Om barnets rädslor
Jag undrar ibland om barn i allmänhet är rädda. De borde vara det med tanke på alla faror som lurar. De är ju också så skyddslösa. De största hoten kommer från vuxna människor som ägnar sig åt maktutövning, lurendrejeri, indoktrinering. vanskötsel och ansvarslöshet mm m m.
Jag var rädd för många saker när jag var liten. I mitt fall kan det ha att göra med att jag till stor del mellan tre och sex år uppfostrades av s k "jungfrur". På den här tiden, i början av 30-talet var det vanligt - inte bara bland överklassen, utan även inom den burgnare medelklassen - att ha jungfru. Där uppstod många kulturkrockar och anledningar till misshälligheter mellan arbetsgivare och anställda. Jungfrurna var ett ständigt återkommande samtalsämne mellan min mor och hennes väninnor vid de ganska ofta förekommande så kallade kafferepen. Då fanns det alltid någon eller några som hade historier att berätta, lustiga eller tråkiga. Det kunde handla om missförstånd, bristande fattningsgåvor hos den anställda, liksom slarv och lättja, ignorans eller uppstudsighet. Ofta var jag med och fick höra de här historierna, där de närvarande damerna ofta glömde det gamla ordstävet att "små grytor har också öron". Efteråt har jag förstått att det nog inte alltid var så lätt att vara jungfru. Ibland hör man solskenshistorier om någon som fått anställning i en familj, snabbt blivit som en familjemedlem och stannat kanske ett halvt liv eller mer, Jag känner till ett par sådan fall, men jag tror att de är sällsynta.
Här är en av min mammas favorithistorier, som alltid väckte stor munterhet: En nyanställd yngre kvinnsperson berättade efter någon tid att hon var naturist, kände sig ofta varm i köket och undrade om det kunde accepteras att hon tog av sig kläderna, i varje fall på överkroppen. Mamma var visserligen mycket vänlig, humoristisk och generös person, men hon var också som man säger en mycket anständig person. Hon sa att det kanske skulle uppskattas av "ingenjören", som min pappa kallades för, men det gick verkligen inte för sig.
Det fanns alltid en latent spänning mellan "matmor" och anställd, beroende på olika saker, som åldersskillnad, kulturell bakgrund utbildningsnivå och temperament. Den här spänningen tog i min familj sig uttryck i att flera av våra jungfrur - och det var åtskilliga som passerade - var elaka mot mig när mamma inte var hemma. Och hon var verkligen ofta borta. Hon hade många väninnor, hade jobbat som sekreterare på Utrikesdepartementet. Hon hade ett rikt nätverk som måste uppehållas med luncher, handlingstrippar (företrädesvis på NK) och många kaffe- eller tebjudningar. På kvällarna blev det ofta film- eller teaterbesök, liksom bjudningar och restaurantbesök. Vid alla dessa tillfällen var det jungfrun som "hade jour", och som jag var utlämnad till. Liksom min fem år yngre bror Bengt, men han var till en början så liten att det inte lönade sig att vara elak mot honom. Han var dessutom gulligare än jag, som ofta "hittade på dumheter", bygga kojor under borden, spruta vatten i badrummet, föra oväsen med leksaksinstrument mm. Det var mycket lämpligt att ta ut sin frustration i jobbet på mig. Jag var dessutom ett tacksamt mål. Jag var mycket mörkrädd, grundlagt tidigt av hemska sagor och att tvingas gå och lägga mig ensam i ett kolmörkt sovrum. Denna svaghet upptäcktes snabbt av mina plågoandar. Jag blev ofta instängd i någon mörk garderob, när mina "skötare" tröttnat på något av mina upptåg. Ofta låste de in sig på sitt rum och lät mig själv husera i den ganska stora och mörka våningen. Ett populärt nöje var att ta med mig på den dåligt upplysta vinden, där ljuset slocknade ganska snart efter att man tänt. Min följeslagare gömde sig i någon mörk vrå och hoppade skrikande fram efter en lång stund, gärna utklädd i något skrämmande plagg och med någon konstig huvudbonad. Sånt sätter sina spår. Om jag berättade för mamma slog hon i allmänhet bort det med: - Dom skojar bara. Det är inget farligt. Men hon reagerade faktiskt en gång, när jag nån gång i femårsåldern hade blivit utelåst på balkongen iklädd pyjamas och badrock. Jag reagerade så häftigt att jag med knuten näve lyckade spräcka glasrutan. Då kom det till en uppgörelse när mamma kom hem. Jag har ingen aning om hur den avlöpte.
Angående mörkrädslan kan jag berätta att jag fortfarande är mörkrädd och högst ogärna sover ensam i totalmörka rum. På ensamma hotellrum har jag alltid en lampa tänd.
Ett av de värsta hoten var skräddaren mitt över gatan på Heleneborgsgatan, där mamma lät sy en del kläder. Jag tvingades ofta medfölja. Det var synnerligen skrämmande besök. Bakgrunden var en klassisk illustrerad bilderbok som hette Pelle Snusk. Den var skriven och illustrerad av en läkare och psykolog i Tyskland. Boken gavs första gången ut i mitten på 1800-talet. Författaren hette Heinrich Hoffen. Boken blev en stor försäljningssuccé i en rad länder, bl a Sverige (finns fortfarande i handeln). Den kom att säljas i miljontals exemplar. Den handlar om den stygge gossen Pelle som inte vill låta klippa varken hår eller naglar och som väger på stolen vid matbordet och även gör en hel del andra olämpliga saker, som, att gå med näsan i vädret t ex, allt med fruktansvärda konsekvenser . I fallet med håret och naglarna tillkallas en man, som väl skall föreställa frisör, men som jag tolkade som skräddare eftersom han hade en så ohyggligt stor sax, och som kom för att klippa gossens naglar. Tyvärr klippte han fel och klippte av en bit av gossens fingrar. Man såg hur blodet rann ner på golvet.. Jag hade inga långa naglar, tvärtom jag bet på naglarna och fick bannor av min mor för detta. Lika illa som att låta naglarna växa sig för långa och var klart också i riskzonen för åtgärder. När jag första gången kom till skräddaren och såg hans ohyggligt stora sax var jag fullkomligt övertygad om att jag var utsatt för en komplott och att det bara var en tidsfråga innan han skulle börja jaga mig med saxen.
Målgruppen för boken angavs till 4-6 år. En "moralisk uppbyggelsebok", som torde ha förpestat tillvaron för många generationer av små gossebarn.
Fortsättning följer...(på söndag)
