När jag var ung ville alla gifta sig så fort som möjligt. Det gällde att hitta en lämplig och villig partner, som man kunde börja"kila stadigt" med. Det var i allmänhet mycket lättare att få ligga om man hade fast sällskap. Sätten att hitta varandra var naturligtvis många, men urvalet var mycket snävare än man föreställde sig. De tänkbara partnerna tror jag för de flesta fanns i en ganska trång krets. För egen del började det som jag tidigare berättat på skoldanserna i det egna plugget Södra Latin. Dit kom det mest flickor från Södra flickläroverket vid Bohusgatan eller Södermalms kommunala flickskola vid Timmermansgatan (av finniga gossar stundom kallat "Aphuset "). Mina kamrater och jag utökade så småningom våra dansrevir till skolorna på Norr- och Östermalm. Men det var inte lika lätt att få kontakt där. De flesta tjejerna upplevde vi som snorkiga och överlägsna mot söderkisar och de pratade på ett helt annat sätt än tjejerna på Söder, så det fick bli några få utflykter. Skoldanserna utökades efter tid med privata fester i familjer med stora våningar. Det skulle helst vara FF (föräldrafritt), vilket inte alla föräldrar gick med på. Men även dom som var hemma drog sig i allmänhet diskret tillbaka till sina rum när dansen började. Efter en tid blev det ungefär samma gäng som drog runt hos varandra på lördagskvällarna. Parförhållanden utvecklades, men de var inte särskilt stabila. Det var inte säkert att den man hånglat med en lördag var samma som man vänslades med nästa. En del förhållanden kunde nog hålla några månader eller mer, men det var ganska sällsynt. Men man höll mycket noga reda på vem som hörde till vem just för tillfället. Konstig nog var det mest flickföräldrar som ordnade dansparties, men det kanske var tillfälligheter. I ett fåtal fall utvecklades de här romanserna till fasta förhållanden. Själv blev jag några år senare gift med en an tjejerna i det här dansgänget. Men under mellantiden hann jag bl a med en romans med en annan tjej, som inte hörde till gänget. Min kompis Kurre Possne och jag träffade var sin tjej, Kerstin och Märta,som båda bodde på Heleneborgsgatan, inte långt från där Kurre bodde, på Folkskolegatan. De var lite mer avancerade än våra gymnasieflickor och förhållandena varade nog i bortåt ett halvår. Tills vi kom underfund med att båda våra damer parallellt umgicks med mer kvalificerade herrar, som kunde bjuda på Riche och andra galanta ställen. Då återgick vi till våra gymnsisttjejer. På somrarna gavs det möjligheter till nya kontakter. Skansens moderna dansbana var en ny jaktmark. Där spelade varje kväll Thore Ehrlings orkester och sjöng gjorde Sonia Sjöbeck och senare Britt-Inger Dreilick. Danspoletterna kostade 25 öre och berättigade till två danser. Runt dansbanan samlades varje kväll små gäng i klungor med en given plats som man alltid uppsökte när man kom. Det var nästan alltid samma personer man mötte. Man dansade inte bara med tjejerna i gänget utan sökte sig alltid runt i publiken för att knyta nya kontakter. Kunde man locka med sig någon upp på en romantisk promenad till någon av utsiktspunkterna på Skansens höjder och kanske lite puss och kram, så var kvällen i allmänhet särdeles lyckad. Ett vanligt knep var att locka med att vi skulle gå upp och mata geten. Det fanns nämligen get som var fullständigt galen i att äta cigarretter. Det var väl varken lämpligt eller tillåtet att mata geten med cigaretter, men det såg verkligen komiskt ut med en cigarettpinne i munnen på geten. Brottet är väl preskriberat nu och jag tror att den överlevde. Jag återsåg den senare på dagtid vid god vigör.
En annan möjlighet träffa flickor på sommaren fick jag när jag tog jobb som simlärare och badvakt på Flatenbadet. Bussar åkte runt i Stockholm med omnejd och hämtade upp barn som inte hade någon möjlighet att komma ut på landet och bada. Här fick dom bussresa, bad och simundervisning samt bullar och saft. Det var badvakternas uppgift att följa med i bussarna och försöka hålla lite ordning. Ingen lätt uppgift, det var rätt livliga bussfärder, men det var kul. Och jag hade många trevliga kvinnliga kollegor. En av de sötaste var en ung svensk mästarinna i gymnastik. Henne dristade jag mig efter någon tvekan att bjuda ut en kväll (tvekan berodde på att jag tänkte att konkurrensen om att få gå ut med henne nog var stenhård). Hon tackade i alla fall ja och vi gick ut och åt, jag har glömt var. Det var en av de tråkigaste träffar jag har varit med om. Det visade sig att denna sköna dam var helt jagfixerad. Hon talade bara om sina tävlingar, resultat, träningsmetoder, och sina framtida mål inom gymnastiken. Alla försök att föra över samtalet på något annat var dömt att misslyckas. Hon ville inte att jag skulle följa henne hem och det var jag inte ledsen för. Men det fanns andra kvinnliga kamrater på stranden vid badbryggorna som var betydligt roligare.
Jag gick aldrig på dansrestaurang, dels för att jag inte hade råd, men mest för att jag inte hade lust. På Topsy Lindbloms Nalen fick jag inte gå för min mamma av oklara skäl. Det var ju ett mycket städat musik- och dansställe och jag gick dit några gånger trots förbud. Där fick man förutom tillfälle att dansa också lyssna till bra jazzmusik och fina artister. Ingen alkohol serverades, bara läsk. Men en skolkamrat till mig höll på att råka illa ut efter ett besök på Nalen, men det kunde ju ha hänt var som helst. Han följde en tjej hem. men efter tag dök det upp en man som sade sig vara gift med damen ifråga, hotade honom fysiskt och krävde ekonomisk ersättning för att min kamrat trängt in i hans och hans frus äktenskap och boning. Om min kamrat inte betalade skulle han vända sig till hans föräldrar och skola. Ett utpressningsförsök som troligen var samplanerat av honom och hustrun. Det hela avvärjdes genom att min kamrat hade kloka föräldrar som slog tillbaka mot paret genom att skaffa juridisk hjälp. Men det var ett otrevligt tillbud och kanske en varningssignal om att man kanske inte skall hänga med främmande damer hem hur lättvindigt som helst.
Efter studenten hamnade jag som värnpliktig i Linköping. Där var det dåligt med kontakter med det motsatta könet. Vi hade inga civila kläder, det fanns ingenstans att förvara egna persedlar. Alltså var det uniform som gällde. Linköping var ju i hög grad en militärstad, så det vimlade av uniformer på stan. Och militärer var inte särskilt populära hos linköpingsflickorna. Uniformen hade ingen som helst tjusning. Det hände att vi då och då gick på krogen när vi hade permis och hamnade då i allmänhet på någon danskrog. Det lönade sig knappt att bjuda upp någon. De flesta tjejer nobbade helt enkelt militärer. Det var lättare att få med sig någon upp på dansgolvet om man hade officersuniform, det la vi märke till.
Forts. följer.../så småningom/
Till eventuella läsare:
De bloggar jag hittills har skrivit har tillkommit under en längre tids vistelse i Frankrike. Det har varit lustfyllt att skriva, men relativt tidskrävande. När jag nu i morgon måndag återvänder till Sverige för ett antal månader måste jag av praktiska skäl tyvärr göra time out med bloggandet ett tag. Jag vet ännu inte hur länge. Men vi hörs. Hejsolong! LB
