Farfarsblogen 14
Gymnasist i hatt
Övergången från att vara realskoleelev till att bli gymnasist markerades av att man bytte mössa. Från att ha burit skolmössa med skolans silvermärke byttes det högtidligt till en annan skolmössa med två i svart broderade korslagda löv. Man var mycket stolt. Det varade inte länge att vara stolt över sin mössa. Efter en tid skulle det vara hatt. Hatt med ett visst speciellt stuk och breda brätten. Hatt med smala brätten bars bara av korkade bondgrabbar. Jag har ingen bild med hatt från den tiden, men jag tror att det såg ganska löjligt ut med dessa unga gossansikten prydda med herrhattar. Det var inte alla som bar hatt, det var bara dom som plötsligt kände sig lite mera vuxna och tyckte att skolmössa bara var för smågrabbar. Det hände också att en del av oss började röka. Det hände bland andra tyvärr mig. Man hade ju inte råd att köpa ett helt paket cigaretter, beställningen i kiosken var i allmänhet "Två lösa Boy". Föräldrarna var inte informerade om den nya ovanan.
I gymnasiet kunde man välja mellan två linjer, reallinjen och latinlinjen. Latinlinjen hade en helklassisk och av halvklassisk linje och valdes i allmänhet av elever som var mer kulturellt medvetna och kom från från familjer på hög intellektuell nivå och hög utbildning. På reallinjen kunde man välja mellan en klart naturvetenskaplig inriktning och en mera obestämd biologisk linje. Jag valde den senare eftersom jag inte var särskilt intresserad av eller duktig i matematik, fysik och kemi. Den biologiska linjen var allmänt humanistisk med biologi, geografi, historia och moderna språk i centrum. De som gick på denna linje kallades, framför allt av dom som gick naturvetenskapliga, lite föraktullt för "eparealare". Undervisningen på gymnasiet skilde sig i princip inte mycket från vad som gällde i realskolan, kadaverdisciplin, katederföredrag, läxor, förhör och skrivningar. Det som hände dom flesta av oss var att vi fick nya sidointressen utanför undervisningen. En del, som t ex Per Ahlmark, som gick i samma skola, började med politik, andra, som jag själv, gick in i den ärevärdiga föreningen EV (som betydde Enighetn och Vänskap) Den var allmänt kulturell och estetisk. Man ordnade debattkvällar, poesiaftnar, spelade musik, uppförde teaterpjäser. EV var nog lite förebådande av skolans framtid som föregångare för estestk utbildning i Stockholm. På EV:s sammankomster fick man träffa tjejer, vilket inte var det minst viktiga. Sådana varelser hade tidigare varit några som man möjligen drömde om, men de föreföll i allmänhet mycket fjärran och onåbara. Men här motte man plötsligt på lika villkor personer av motsatt kön med liknande intressen som man hade själv. Nuförtiden har man ju tjejer som klasskamrater i Södra Latin, vilket måste ha varit något av en revolution när den möjligheten öppnades. Det fanns en annan möjlighet att träffa tjejer. Det var på de så kallade skoldanserna, eller skolbalerna, som det ibland hette. Det var enkla tillställningar, oftast ordnade av någon av skolans föreningar. Någon orkester från den egna skolan eller inbjuden utifrån (jag tror inte att dom fick någon betalning). En av dom jag minns som ofta kom och spelade var Ulf Linde, som var en framstående vibrafonist, sedermera välkänd konstkritiker, museiman, författare och ledamot av Svenska Akademin. Skoldanserna var i allmänhet rätt stela tillställningar Flickorna uppställda i en klunga, eller placerade på gymnastikbänkarna pojkarna i en annan klunga eller cirkulerande för att försöka se ut någon lämplig dans-moatjé. När musiken satte igång för en ny dans rörde pojkgruppn försiktigt framåt Flickkgrupperna försökte se oberörda ut och pratade forcerat med varandra. Några försökte söka blickkontakt med önskade kavajlerer. Konversationen var oftast mycket torftig. . Vi var ett litet gäng killar som en gång gjorde ett försök att förnya konversationen genom att hitta på ett överraskande och helst lite absurt ämne, helst omöjligt. Ett ämne som jag minns var "spisar", som kunde inledas exempelvis med _"Vad har ni för spis hemma?" - "Fungerar den bra?" etc... Jag kände igen samtalstekniken lite i det långt senare kommande tv-programmet "Kurt Olsson", där nonsenssamtalen ibland drevs till svindlande höjder. Vi var givtvis långt ifrån så famgångsrika, men det var kul att märka att vi hade varit inne på samma spår. Några gånger gav det faktiskt utdelning, en och annan tjej med humor fattade konceptet och spann på och det uppstod kul kontakt. Hade man riktig tur kunde man få följa någon flicka hem och pussas i porten.
Några alkoholproblem existerade inte. Över huvud taget var alkoholvanorna i mina kretsar helt annorlunda än vad de tycks vara bland ungdom idag. När jag fyllde arton år hade jag bara smakat öl eller vin ett fåtal gånger och framför allt, aldrig varit full.
Studierna lunkade på och jag lyckades erövra den eftertraktade vita mössan. Det var rätt tufft ända in i det sista, med skrivningar och hårda censorsförhör. De som inte klarade sig fick veta detta först på avslutningsdagen med släkten väntande ute på skolgården. De fick smita ut bakvägen från skolan med svansen mellan benen. Ganska grymt. Av det 30-tal elever som startade i min klass i realskolan var det bara ca 15 som nådde studentmålet.
*
Under gymnasieåren hann jag på fritiden med att spela med i ett par teateruppsättningar i skolan, bland annat i regi av Jan-Olof Strandberg, som hade gått i Södra Latin och nu var elev på Dramatens elevskola och att vara redaktör ett år för skoltidningen Loke, där jag bl.a publicerade några dikter, som har mått bra av att glömmas bort. Desto minnesvärdare var de dikter som publicerades av min efterträdare som redaktör för Loke, nämligen Tomas Tranströmer.
Forts. följer.../på söndag/
