Farfarsbloggen 2012-03-14

FarfarsBLOGGEN   4

Morfar och hans familj

Min morfar, Vilhelm Djurberg, var också med vid den sista avrättningen i Sverige, som ägde rum  år 1910. Då avrättades rånmördaren Johan Anders Ander. Han halshöggs med en från Frankrike importerad giljotin. Detta var enda gången den användes. Den lär finnas nerpackad i någon av Nordiska Museets gömmor. Avrättningen skedde inne på Långholmens fängelsegård.

                                                      *

Jag var med om en mycket uppskakande händelse på Heleneborgsgatan. 

Mormor är på besök. Jag är fem år gammal. Befinner mig på mitt rum, Hör mamma ge upp ett skrik. Jag rusar in i vardagsrummet. Där ligger mormor avsvimmad på golvet i en lång vit klänning. Mamma står böjd över henne. Mamma fortsätter att skrika, nu till mig: - Gå in på ditt rum!!! Jag går in på mitt rum, häftigt gråtande. Jag förstår att något allvarligt har hänt min älskade mormor. Mormor som sjunger så vackert och som berättar så fantastiska sagor.  Jag anar instinktivt att hon kanske är död. Det som har hänt är att hon har fått en hjärtinfarkt. Hon hämtas av ambulans, avlider på sjukhuset. När jag får veta att hon verkligen är död grips jag av en oändlig sorg. Barn kan verkligen sörja utan gräns. Mammas förklaring att hon nu är i himlen och har det bra där hjälper inte. Jag ville att hon skulle ha stannat hos oss, hos mig. Mamma säger att det är så bra att hon är i himlen, för där får hon träffa morfar. Det hjälper inte heller. För mig är det så i det här läget att död är död och ingenting annat.

                                                    *

Morfar har dött några månader tidigare 73 år gammal. Han saknas inte av mig.  Han lämnar efter sig, inte bara en rad medicinhistoriska böcker, utan ett helt museum, Medicinhistoriska Museet i Stockholm. Han har under hela sitt vuxna liv samlat på medicinhistoriska föremål, som han förvarat i källare och på olika vindar. Han har fått ihop föremål som vid hans död räcker till ett helt museum. De  ställs till en början ut i lokaler som ägs av Stille-Werner. Därifrån flyttades samlingarna till Eugeniahemmet och överinseendet över museet övertogs av Stockholms läns landsting, som av ekonomiska skäl lade ner visningsverksamheten. Materialet förvaras nu i någon lagerlokal inom Karolinska Institutets område. Sorgligt kan man tycka. Vänföreningen till museet har dock genomfört en filmning av museet innan det flyttades från Eugeniahemmet. Filmen finns utlagd som ett virtuellt museum på internet.  

 

                               Fortsättning följer...(på söndag)

Farfarsbloggen 2012-03-11

FarfarsBLOGGEN    3

forts. Heleneborgsgatan

Ett annat intressant klättermål var träden utanför Långholmens fängelse. Vi brukade klättra upp i något träd för att titta på  när fångarna spelade fotboll. Där grundlades mitt intresse för livet bakom fängelsets murar, som jag senare  fullföljde genom att göra en film om Långholmens fängelses historia tillsammans med Mari-Anne Barrefelt. Den har bland annat sänts i Sveriges Television och visas fortlöpande på Stockholms Stadsmuseum. Jag hade också ett annat skäl till att göra den filmen.  Min morfar, Vilhelm Djurberg (1865 - 1933) var fängelseläkare på Långholmen i många år. Min mamma brukade berätta om hur familjen på somrarna fick flytta till  den så kallade "Doktorsvillan" från sin  vanliga adress på Hornsgatan 10. Det var varje år ett jättelass som  avgick. Överst tronade mormor sittandes vid flygeln. När flygeln kommit på plats i långholmshuset brukade mamma sitta och spela med  öppna fönster  för de fångar som avdelats för att sköta trädgården. En idyllbild som i hög grad skiljer från de skildringar av livet på Långholmen som jag tog del av när vi skulle göra filmen...

                        Jag har alltid varit intresserad av min morfar och undrat vem han var egentligen. Jag tror inte jag har fått någon klarhet i det. Däremot har jag fått en god  inblick i förhållandena på Långholmen genom tiderna.  Det torde ha varit ett ganska tufft jobb att vara läkare där. "Klienterna" kan knappast ha uppskattat fängelseledningen, till vilken morfar givetvis hörde. Fångarna behandlades synnerligen hårt och måste ha burit på mycket hat. "Fångvård" fanns knappast på kartan. Det var hårda straff och vedergällning som  gällde, ofta för ganska enkla och, sett i dagens perspektiv, rätt  oskyldiga brott. Jag har bara träffat min morfar några få gånger. När vi kom på besök satt han i allmänhet på sitt arbetsrum och fick inte störas annat än en kort stund. Han såg lika sträng ut i verkligheten som på de bilder som jag sett av honom. Kort, stubbat grått hår, sträng och vass  blick bakom pincnén, allvarlig min. Jag var alltid lite rädd för honom. Men han har av andra beskrivits som en varm och humoristisk person. Vid sidan av sin läkartjänst på Långholmen bedrev han medicinhistorisk forskning, skrev ett antal medicinhistoriska böcker, bland annat en om  "Karl XII:s blessyrer". Han var för övrigt närvande vid öppnandet av Karl XII:s kista, då man för första  gången ville försöka utröna varifrån det dödande skottet hade kommit. Man kom inte fram till något svar och inte heller vid det nyligen upprepade öppnandet av kistan. Det togs ett antal bilder av kraniet med det stora hålet i tinningen. Morfar hade kopiori sin ägo. Jag råkade få se bilderna som barn, vilket gjorde ett outplånligt intryck. Jag förstod väl inte det då, men det som fascinerar med bilderna är ju att historien plötsligt materialiseras, kungen blev uppenbarligen skjuten och deckargåtan vem som sköt är ännu inte löst.

                                 Fortsättning följer.......(på onsdag)