Farfarsbloggen 16 25/4 Ingen bra soldat 2

 Farfarsbloggen 16

Ingen bra soldat 2

Den tredje plutonen jag skulle tjänstgöra på  var en drivmedelspluton förlagd i tält i närheten av ett berg  nära Finnerödja. Från tälten fick vi varje dag förflytta oss till berget, som innehöll ett stort bensinförråd. Bensinen skulle pumpas upp ur berget och fyllas på 200-liters bensinfat, som sen skulle rullas iväg till väntande lastbilar och lyftas upp på flaken. Jag har aldrig, varken förr eller sena haft ett så tungt (och farligt) jobb. Det var ungefär tio grader kallt. Vi stod utomhus och fyllde på faten med en pump liknande en pump på en bensinstation. Det var bara det att denna pump hade ett enormt tryck, så att om man inte passade sig när fatet var fult stod bensinen som en kaskad rätt upp i luften och föll ner över påfyllaren som ett kort men intensivt bensinregn.                                 På nätterna sov vi i tiomannatält, uppvärmda av en rörformad vedkamin som stod i mitten av  tältet och samtidigt fungerade som tältstång. Man sov med fötterna mot tältmitten och huvudet mot tältets ytterkanter. Eldningen sköttes av eldvakten, som - om han lyckades hålla sig vaken - stoppade in ett vedträ då och då. Eldvakten byttes ut varannan timme. Hela tältet stank av bensin, eftersom allas kläder hade fått bensinduschar under dagen  och hängde på tork runt kaminen. Att vi inte brann upp allihop måste ha varit ett Guds under.                                                                         Jag lyckades missköta mig så pass att min reservofficerskrriär slutade med att jag  trots allt utnämned till vicekorpral och slapp därmed sex månaders extra utbildning och bäst av allt - jag slapp att bli reservofficer.

                                                                            *

Min militära karriär tog ny fart cirka femton år senare. Jag blev då av radions säkerhetschef Olof Wahlund beordrad att ingå i radions interna säkerhetsorganisation, som var uppbyggd för att fungera i skarpt läge för riket med förflyttning av radioverksamheten  till hemlig ort utanför huvudstaden. Det fanns ett antal olika alternativ inhysta i hemliga berg runt om i landet.   Då och då skulle denna organisation testas och trimmas. Övningarna förlades till något av de hemliga bergen där alla samhällets olika organisationer fanns representera för att tillsammans med militärledningen öva samband, beslutsfattande och psykologiskt försvar. För att kunna medverka i sådana övningar sändes man på kurs till ett regemente i Uppsala. Deltagarna bestod huvudsakligen av journalister från de stora dagstidningarna, några landsortstidningar och folk från radion. En mycket intressant och givande kurs med många deltagare som var väl värda att lära känna och även kursledningen. Det var en synnerligen omilitär kurs, men präglades ändå till en del av att den ägde rum på ett militärt regemente. Meningen var att vi skulle ingå i försvarsorganisationen när vi tjänstgjorde i såväl freds- som krigstid. Det innebar att vi måste bära uniform. Eftersom vi var placerade i direkt anslutning till högkvarteret och eventuellt kunde få i uppdrag att intervjua höga befäl,  t ex generaler, så dög inte vilken grad som helst. Detta innebar att vi efter genomgången kurs utnämndes till löjtnants grad, vilket måste sägas vara en snabb karriär. För att markera skillnaden mot "riktiga" löjtnanter fick vi en båtmössa med en apelsinfärgad rand, vilket genast skapade epitetet "apelsinlöjtnant".Att få bli en sådan och med tillstånd att tala till generaler blev alltså toppen av min militära karriär.                       När jag så småningom kom på övning i ett av de hemliga bergen fick jag till och med besök  i min enkla radiostudio av Hans Majestät Konungen Gustaf VI Adolf.

                                                                   *

En komisk och osannolik incident inträffade under utbildningen.                               När vi inställde oss på regementet hade en av deltagarna överraskande nog en liten hund med sig, en sån där liten vit terrier som är den ena av hundarna på etiketten till whiskeysorten Black&White. På förfrågan uppgav deltagaren att han, när han blev uttagen till kursen meddelat att han hade hund som han inte kunde lämna ensam hemma, utan att han tänkte ta med sig hunden på kursen. När han fått veta att detta knappast var möjligt, uppsökte han sin vän generalen, högt uppsatt inom Försvarsmakten och undrade om inte generalen kunde skriva ett intyg att det visst var möjligt att medföra hund till kursen. Generalen skrev och följden var att hundägaren  medförde såväl hund som intyg från högsta ort på att det var  helt i sin ordning.                                                                 När vi ryckte in blev vi utrustade med enkla militärkläder. Det förekom en del militära moment i kursen, som tex skjutövningar. När vi rörde oss inom regementsområdet skedde detta ibland i marschformation. Det måste ha sett rätt bisarrt ut att vi under sådana förflyttningar beledsagades av liten  vit hund. Alla i truppen var inte nöjda. De tyckte att hunden förlöjligade truppen och begärde omröstning om hunden skulle få vara kvar eller inte. Röstningen genomfördes och utföll så att hunden fick stanna.     Om hunden sen fick följa med på någon av de hemliga övningarna i berget förmäler inte historien.

                                                       Forts följer.../ på söndag /          

Farfarsbloggen15 22/4 Ingen bra soldat 1

Farfarsbloggen  15 

Ingen bra soldat 1

Alla goda råd är inte alltid så goda vid närmare granskning. I samband med att man tog studenten kom det många ganska förnumstiga och ibland dåliga råd från den äldre generationen i kretsen kring mina föräldrar. De gällde oftast val av yrke. Så här sa man till exempel: "Gosse, bli lärare, de har långa härliga ledigheter hela somrarna. Komplettera med en reservofficersutbildning, så får du komma ut i skogen, andas frisk lft och röra på dig." Jag ville inte alls bli lärare och inte heller reservofficer.                                            

Strax efter studenten skulle man mönstra. Det skulle alla manliga individer göra för kolla att man var lämplig att fullgöra värnplikten. Den skulle alla män göra om de inte led av någon allvarlig kropps- eller sinnesjukdom. Vid mönstringen skulle också avgöras vid vilket förband man passade att förpassas till. Just när jag mönstrade hade det blivit på modet att skicka alla friska stockholmsgabbar till Boden.Men vem ville åka till Boden en hel jävla vinter? Lapphelvetet - nej. Enda chansen att slippa var att söka som reservofficersaspirant. Då fick man nämligen välja truppslag och i viss mån förband. Jag hamnade i Linköping, trängen, T3. Någorlunda OK, men Stockholm hade varit att föredra som utbildningsort. Men nu gällde det att vara där, men inte bli uttagen till vidare utbildning.                                                                                                       Från att ha varit en uppmärksam och välanpassad elev i skolan  blev jag motsatsen i det militära. Det var inget man behövde förställa sig till. Undervisningen var otroligt träaktig, oorganiserad och oinspirerande. Det var också av andra skäl hart när omöjligt att känna sig motiverad. Det var ju inte länge sen 2:a världskriget var över och några hot mot Sverige verkade mycket främmande. Behövde vi verkligen ett försvar av denna omfattning? Befälet verkade inte heller särskilt motiverade, utom de värsta stridstupparna, som verkade längta efter ett nytt krig, där också vi skulle delta. Men dessa personer verkade helt löjeväckande, vilket de förstod att vi tyckte och hämnades genom att ta i med hårda tag så fort tillfälle gavs.                                                        Jag gav själv ett utomordentligt tillfälle under en övning utförde en order på ett annat sätt än ordern innebar. Tjänstgörande löjtnant tillrättavisar mig på sitt vanliga skrikiga vis och slutar med: -" Ni är en dålig soldat, det ska ni veta!" Sinnet rann  på mig och jag tyckte verkligen att jag hade kommit på en bra formulering, när jag svarade: " Det anser jag inte er kompetent att bedömas!"  Jag fick tre veckors "kompaniförbud" dvs förbud att lämna regementet på tre veckor och en dödsfiende bland befälet samtidigt.   Jag gjorde det till en sport att tänka på andra saker under teorilektionerna och presterade lagom dåliga resultat på alla skriftliga prov. Jag blev flera gånger inkallad till högre befäl för att få höra att jag underpresterade, men jag ryckte i stort sett på axlarna                                               Jag fick flera meningsfränder  i min antimilitaristiska inställning, bl a den senare utrikeskorrespondenten i bl a Svenska Dagbladet Ingmar Lindmarker.  Han var en mycket trevlig och sympatisk person, som inte körde lika provocerande stil som jag.  Men han hade samma åsikter om de militära förhållandena, fast nöjde sig med att hålla en mycket låg profil. En annan kamrat som jag minns var en f d skolkamrat från Södra Latin som hette Petrus som var fräckare.                                                                    Under en teorilektion som handlade om förpatrullens uppgift, en sövande föreläsning på ca en timme åtföljdes föredraget av uppföljande frågor för att kolla att vi hade följt med. Petus fick frågan: "Nå ni där, kan ni ge en sammanfattande beskrivning av förpatrullens uppgift?" Petrus tänkte efter överdrivet länge och säger sedan: -"Ja, dom går väl före och patrullerar , antar jag" Han fick en veckas kompaniförbud.   

Eftersom vi var ett studentkompani bestående av eventuellt blivande befäl, skickades vi ut på olika specialförband tillhöriga trängtrupperna, som alltså sysslamed olika typer av försörjning av de andra truppslagen. Ett antal veckor på slakteripluton, bageripluton och lika lång tid på drivmedel. Det var tuffa uppgifter för  en stor och stark, men tämligen blödig stockholmgrabb. Man fick en hel del av sina fördomar bekräftade. Slaktarna var stora och grova, förde ett fruktansvärt rått och grovt språk, fyllt med ständiga könsord, flera med häftiga temperament och snara till slagsmål. De tyckte i stort sett att veka stortstadsgrabbar var som bögar, känsliga och frökenaktiga.         Det var en stor lättnad att komma därifrån. Men det gjorde jag inte utan att tvingas slakta kor med slakmask, skära ut inälvor iklusive alla magar och gräva ner i skogen, samt stycka resten av kon.                                                                               Bagargrabbarna var snälla och i allmänhet gladlynta fast dom kanske inte sjöng när dom jobbade. Det var lite tragiskt att se några av dom stå i tvättrummet och borsta tänderna med garnityret i handen. Flera hade nämligen löständer, vilket sas skulle bero på att de hela dagarna andades in en luft som innehöll både mjöl och finfördelat socker som la sig på tänderna. Detta i förening med dålig tandhygien förorsakade i hög grad kariesangrepp. Hoppas att det inte är så i branschen idag.

Det bakades limpor och hårt bröd i stora tält. Det kom bilar från andra plutoner för att hämta bröd. Under en fältövning blev jag, som inte kunde baka bröd, ansvarig för bokföringen i en stor bok, en halvmeter i fyrkan med en massa kolumner. Där skulle skrivas in inköp av råvaror samt utlämning av bröd. Jag var inte särskilt bra på bokföring heller, så när övningen ledde mot sitt slut hade jag försnillat 75 kilo hårt bröd, dvs inte stultit, utan räknat fel, så att det fattades 75 kilo hårt bröd. Befälet sa att jag antingen fick betala brödet eller göra om hela bokföringen i en ny bok med rätta siffror i rätta kolumner. Detta arbete skulle utföras nattetid för att kunna vara klart innan övningen skulle slutredovisas. Jag vaknade två mornar i rad med huvudet på en skrivmaskin som stod på arbetsbordet. Men jag blev klar i tid och hade samtidigt fått en lektion i falsk bokföring.

                                                          Forts. följer... /på onsdag/

                                                        Forts, följer... /på onsdag/