Farfarsbloggen 2012.03.21

FarfarsBLOGGEN  6

Forts. Morfar och hans familj

...Min moster Barbro Djurberg ansågs enligt vad som berättats mig en mycket lovande skådespelerska. Hon fick också en hel del roller efter utbildningen, men efter en tid ansåg hennes man Arnold Sjöstrand, som var synnerligen framgångsrik både på scenen och som filmskådespelare, att han ville ha en fru som var hemma och lagade mat och strök skjortor. Hon lät sig övertalas och lämnade teatern, vilket nog var synd. Sjöstrand tjänade mycket pengar, han fick allt större filmroller och så småningom köpte han en vacker gård i Dalarna, som hette Sövringsbo vid sjön Dormen, där Barbro fick en uppgift i att sköta gården (inte jordbruket, det sköttes av en arrendator) och vara värdinna för de allt flitigare förekommande festerna, där många kända och berömda personer deltog. Detta var en ganska turbulent tid, som jag delvis fick uppleva, eftersom jag  några somrar inackorderades på gården och fick uppleva en del märkliga händelser, som jag tänker återkomma till senare.                                      Sjöstrand inledde så småningom en förbindelse med en kvinnlig journalist från Malmö, lämnade Barbro och började som skådespelare på Malmö Stadsteater och förde där sett ur riksperspektiv en mer anonym tillvaro. Det kom heller inga nya stora filmroller. Gården övertogs av Anders Sandrew. Sjöstrand hade satt sig i skuld bl. a för ett stort filmprojekt som han ville driva själv som producent, regissör och skådespelare. Han ville göra en filmatisering av Fritiof Nilsson Piratens "Bokhandlaren som slutade bada". Den kom senare att göras av andra med Jarl Kulle i huvudrollen.                                                                        Barbro fick försörja sig på diverse ströjobb, bland annat som hattmodist på NK. Hon blev ihop med konstnären Hans Osswald och levde tillsammans med honom efter vad jag förstod ett ganska glatt festliv i ett hus uppe på Mariaberget. Hon blev så småningom rätt alkoholiserad och avled efter en brandolycka med ett fotogenkök. Jag sörjde henne mycket. Hon var vacker, konstnärligt begåvad, intelligent, rolig och hade ett stort hjärta. Hon följde mig under hela min uppväxt och behandlade mig redan som femtonåring som en vuxen och tänkande människa.

         

  Nästa moster hette Ingrid Wrete, gift med professor Martin Wrete i Uppsala. De hade ett stort och vackert hem i centrala Uppsala, ett rikt umgängesliv i i de högre akademiska och kulturella kretsarna i staden. Då och då var vi inbjudna dit och det kändes alltid högtidligt och som att uppleva en doft av den fina världen. Ett enklare liv levde de på ett härligt sommarställe i Roslagen på ön Fejan, dit jag några gånger var inbjuden för att få uppleva lite skärgårdsluft under ett par veckor. Senare i livet kom jag att återvända till Fejan, som ägare till ett eget skärgårdsställe. Fejan har varit en central sommarpunkt för många i släkten. Ingrid var konstnärligt begåvad och målade mycket med stor fantasi, vackra och livliga färger. Begåvningen gick i arv till äldsta dottern Marianne Wrete, som blev professionell målare och bor sedan många år i Sigtuna. Hon har haft ett flertal utställningar. En annan dotter heter Anita, som jag sällan träffar och inte vet mycket om, liksom  sonen Bruno, som jag tror arbetar inom vårdsektorn.

   

   Min yngste morbror, Göran Djurberg, Jeppe, var ständig ungkarl och åt nästan alltid söndagsmiddag hemma hos oss. Min mamma Brita tog hand om alla. Han hade en kontoristtjänst på Stockholms Bomullsspinnerier, som han troligen inte trivdes särskilt bra med. När han var i femtioårsåldern såldes företaget till KF. Han fick välja på ett troligen inte särdeles fett avgångsvederlag och en ny tjänst inom KF. Han valde avgångsvederlaget och bosatte sig som enstöring i en liten stuga på den tidigare nämnda ön Fejan i Norrtäljeskärgården. Vad han försörjde sig på är oklart, Han hjälpte en del ortsbor med lite jobb, lade lite nät, odlade lite potatis. Sitt brännvin tillverkade han enligt en gammal beprövad skärgårdsmetod med hjälp av ett större kärl för mäsken, ett handfat, en djup tallrik och en konservburk utan lock och botten. Jag har prövat metoden själv och det smakade för jävligt.                                                                                                               Jeppe blev i 18-årsåldern bekant med läkarparet Carl och Siri Naeslund. Han upptogs mer eller mindre som familjemedlem. Detta ogillades starkt av både mormor och min mamma, äldsta syster till Jeppe. De misstänkte att han hade hamnat i ett slags "menage à trois". Paret Naeslund var kända för sin synnerligen frigjorda livsstil och bland annat omtalade för sina ganska vilda och okonventionella fester. Men om deras och framför allt Siris förhållande till Jeppe veta vi egentligen intet. I varje fall umgicks Jeppe regelbundet med familjen ända tills döden skilde dem åt.                                                         "Honi soit qui mal y pense"
(= Skam den som tänker illa därom. Strumpebandsordens devis)                                                                                                       De var ofta tillsammans ute på Fejan. Carl Naeslund var under många år karantänsläkare där. På Fejan fanns ett sjukhus, som ännu står kvar övergivet, där man tog hand om folk från till Sverige kommande båtar, om de var smittade av kolera. Under sin tjänstgöring på karantänsstationen köpte Carl Naeslund upp en hel del fina öar i norra skärgården, som hans efterlevande än idag har stor glädje av. Även jag, som tillsammans med min dåvarande hustru Anne-Marie på 70-talet fick möjlighet att köpa en av de bäst belägna sjötomterna på Fejan av hans son Oja.

                                                        *

Enligt mamma Brita sa morfar ofta :  "Min enda förmögenhet är mina vackra barn"

                                                        *

PS Ett av Calle Naeslunds omtalade festpåhitt var att ute på Fejan sjösätta några av sjukhusets likkistor och låta gästerna ta en liten paddeltur i kvällningen.

                                         

                                        Fortsättning följer...(på söndag)

Farfarsbloggen 2012-03-18

FarfarsBLOGGEN   5

forts. Morfar och hans familj

Morfars hustru hette Sigrid Djurberg, född Aspelin och hade större delen av sin släkt i Finland. Deras giftermål var något av en mesallians. Mormor var från början sjuksköterska och det var på den tiden ovanligt att en läkare gifte sig med en sköterska. Men de förefaller ha haft ett mycket lyckligt äktenskap, med ett rikt och livligt familjeliv, präglat av sång och musik, uppläsningar och skådespel, med ständigt många gäster, där flera långt senare i livet kunde berätta om de fantastiska festerna hos Djurbergs.                                                    Vilhelm  och Sigrid fick sex barn:

Birgitta Brita) Elisabet Djurberg, gift Boberg 
Min mor, som jag återkommer till

Bengt Djurberg, som var skådespelare, utbildad vid Dramatens elevskola. Han var först anställd vid lite olika teatrar, bl. a vid Dramaten, men övergick sedan alltmer till att bli  filmskådespelare. Han var en lång och stilig man som egentligen slog igenom som skärgårdscharmör i diverse skärgårdsfilmer, som var en populär genre på den tiden. Dessutom gjorde han en lång rad mera seriösa roller, sammanlagt ett trettiotal filmer. I skolan fick vi se en film om Karl XII och jag var mycket stolt över att det var min morbror som spelade en av officerarna. Han var mycket känd, lika känd som dagens största tv-idoler. Det var en upplevelse att röra sig ute i samhället med honom, som uppmärksammades av alla vi mötte. Han var särskilt uppskattad av den kvinnliga biopubliken, vilket han var mycket medveten om. Jag skämdes för honom ibland, särskilt en gång när vi var inne i vår lilla mjölkbutik i Mälarhöjden, där vi bodde då, och han till det unga söta biträdet säger: - Hur kan en sån söt och trevlig flicka som du hamna i en avkrok som den här?  Flickan rodnade häftigt och stammade och den store skådespelaren bara skrattade. Pinsamt tyckte jag, åtta år gammal. En bra sak med min morbror var att han alltid hade fickorna fulla med mynt. Han kunde då och då ta upp en näve och hälla i handen på mig. Det kunde sammanräknat bli till flera kronor. En förmögenhet för mig, som räckte till åtskilliga chokladkakor, kolor, tuggummin och kokosbollar .                                                                                                 Han var nog en vilding, min morbror, som då och då hamnade hos polisen efter att på dåtida Persbrandt-maner ha ställt till med besvär på krogen. Han slutade olyckligt. Vid några och fyrtio fick han en cancertumör bakom näsan, som inte gick att operera och som frätte upp hans vackra ansikte inifrån. Det sista året vårdades av min mamma och fick bo i vår jungfrukammare bakom köket. Hans ansikte blev vanställt, mamma ville inte att vi skulle se det och förbjöd mig och min bror att gå in till honom, vilket gjorde att vi inte träffades alls under hans sista tid, Det kändes märkligt och skrämmande, när vi ändå bodde i samma hus. Jag tror  att mamma gjorde fel. Hon ville skydda oss barn från alla obehagligheter, vilket i det här fallet blev mer otäckt och skrämmande än det egentligen förmodligen var.

                                                      *

Lars Djurberg var i motsats till sin bror nästan folkskygg. Han verkade besöka sin tidning enbart för att lämna sina kåserimanus, som han satt hemma på Djurgården och skrev. Innan han och hans fru Irene gift sig och flyttat dit var han gift med Kid Severin, som i sin tur kom att gifta sig med Irenes före detta man. De bytte alltså helt enkelt partners. Kid var en föregångare för kändisjournalistiken och enligt Expressen skapare av deras avdelning Bekantas Bekanta.  Lars var min idolmorbror (som jag för övrigt är döpt efter) eftersom jag under en period också ville bli journalist. Jag sökte upp honom några gånger, men han var tämligen kallsinnig mot släktkontakter och jag kände mig bortstött. Desto bättre har jag  alltid haft fin kontakt med hans döttrar Laila (som kom att heta Palo i efternamn och blev pianolärarrinna) och Ulla Djurberg (som bland annat har jobbat i många år på Utbildningsradion, med ryska som specialitet). Hon har också verkat i Ryssland och andra östländer som kulturrepresentant i samarbete med den svenska utrikesförvaltningen   

Lasse hade också en hemlig sida. Han medarbetade  under flera år i "porr"magasinet Cocktail-Parisien. Det var en ganska harmlös publikation, som innehöll bilder av lättklädda mer och en del ganska oskyldiga fräcknoveller. Magasinet tillhörde de så kallade "herrtidningarna" och var förmodligen för dåtidens i vissa avseenden svältfödda herrar tillräckligt upphetsande för att sälja ganska bra. Särskilt många damer tillhörde nog inte läsarna.                                                                                                    

Några gånger upplevde jag att Lasse kunde komma igång i sällskapslivet. Då han gick igång och pratade kunde han vara fruktansvärt rolig och dräpande. Han var ju också professionell humorist i sina regelbundet återkommande kåserier i bland annat Expressen. Om han efter  ett par supar kunde greppa gitarren visade han att han också var en mycket känslig och begåvad vissångare. Jag tror att han i grunden var en ganska blyg person          

                                             Fortsättning följer...(på onsdag)