FarfarsBLOGGEN 5
forts. Morfar och hans familj
Morfars hustru hette Sigrid Djurberg, född Aspelin och hade större delen av sin släkt i Finland. Deras giftermål var något av en mesallians. Mormor var från början sjuksköterska och det var på den tiden ovanligt att en läkare gifte sig med en sköterska. Men de förefaller ha haft ett mycket lyckligt äktenskap, med ett rikt och livligt familjeliv, präglat av sång och musik, uppläsningar och skådespel, med ständigt många gäster, där flera långt senare i livet kunde berätta om de fantastiska festerna hos Djurbergs. Vilhelm och Sigrid fick sex barn:
Birgitta Brita) Elisabet Djurberg, gift Boberg
Min mor, som jag återkommer till
Bengt Djurberg, som var skådespelare, utbildad vid Dramatens elevskola. Han var först anställd vid lite olika teatrar, bl. a vid Dramaten, men övergick sedan alltmer till att bli filmskådespelare. Han var en lång och stilig man som egentligen slog igenom som skärgårdscharmör i diverse skärgårdsfilmer, som var en populär genre på den tiden. Dessutom gjorde han en lång rad mera seriösa roller, sammanlagt ett trettiotal filmer. I skolan fick vi se en film om Karl XII och jag var mycket stolt över att det var min morbror som spelade en av officerarna. Han var mycket känd, lika känd som dagens största tv-idoler. Det var en upplevelse att röra sig ute i samhället med honom, som uppmärksammades av alla vi mötte. Han var särskilt uppskattad av den kvinnliga biopubliken, vilket han var mycket medveten om. Jag skämdes för honom ibland, särskilt en gång när vi var inne i vår lilla mjölkbutik i Mälarhöjden, där vi bodde då, och han till det unga söta biträdet säger: - Hur kan en sån söt och trevlig flicka som du hamna i en avkrok som den här? Flickan rodnade häftigt och stammade och den store skådespelaren bara skrattade. Pinsamt tyckte jag, åtta år gammal. En bra sak med min morbror var att han alltid hade fickorna fulla med mynt. Han kunde då och då ta upp en näve och hälla i handen på mig. Det kunde sammanräknat bli till flera kronor. En förmögenhet för mig, som räckte till åtskilliga chokladkakor, kolor, tuggummin och kokosbollar . Han var nog en vilding, min morbror, som då och då hamnade hos polisen efter att på dåtida Persbrandt-maner ha ställt till med besvär på krogen. Han slutade olyckligt. Vid några och fyrtio fick han en cancertumör bakom näsan, som inte gick att operera och som frätte upp hans vackra ansikte inifrån. Det sista året vårdades av min mamma och fick bo i vår jungfrukammare bakom köket. Hans ansikte blev vanställt, mamma ville inte att vi skulle se det och förbjöd mig och min bror att gå in till honom, vilket gjorde att vi inte träffades alls under hans sista tid, Det kändes märkligt och skrämmande, när vi ändå bodde i samma hus. Jag tror att mamma gjorde fel. Hon ville skydda oss barn från alla obehagligheter, vilket i det här fallet blev mer otäckt och skrämmande än det egentligen förmodligen var.
*
Lars Djurberg var i motsats till sin bror nästan folkskygg. Han verkade besöka sin tidning enbart för att lämna sina kåserimanus, som han satt hemma på Djurgården och skrev. Innan han och hans fru Irene gift sig och flyttat dit var han gift med Kid Severin, som i sin tur kom att gifta sig med Irenes före detta man. De bytte alltså helt enkelt partners. Kid var en föregångare för kändisjournalistiken och enligt Expressen skapare av deras avdelning Bekantas Bekanta. Lars var min idolmorbror (som jag för övrigt är döpt efter) eftersom jag under en period också ville bli journalist. Jag sökte upp honom några gånger, men han var tämligen kallsinnig mot släktkontakter och jag kände mig bortstött. Desto bättre har jag alltid haft fin kontakt med hans döttrar Laila (som kom att heta Palo i efternamn och blev pianolärarrinna) och Ulla Djurberg (som bland annat har jobbat i många år på Utbildningsradion, med ryska som specialitet). Hon har också verkat i Ryssland och andra östländer som kulturrepresentant i samarbete med den svenska utrikesförvaltningen
Lasse hade också en hemlig sida. Han medarbetade under flera år i "porr"magasinet Cocktail-Parisien. Det var en ganska harmlös publikation, som innehöll bilder av lättklädda mer och en del ganska oskyldiga fräcknoveller. Magasinet tillhörde de så kallade "herrtidningarna" och var förmodligen för dåtidens i vissa avseenden svältfödda herrar tillräckligt upphetsande för att sälja ganska bra. Särskilt många damer tillhörde nog inte läsarna.
Några gånger upplevde jag att Lasse kunde komma igång i sällskapslivet. Då han gick igång och pratade kunde han vara fruktansvärt rolig och dräpande. Han var ju också professionell humorist i sina regelbundet återkommande kåserier i bland annat Expressen. Om han efter ett par supar kunde greppa gitarren visade han att han också var en mycket känslig och begåvad vissångare. Jag tror att han i grunden var en ganska blyg person
Fortsättning följer...(på onsdag)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar