Farfarsbloggen 17 29/4 Kärlekskarusellen

Farfarsbloggen 17

Kärlekskarusellen 

När jag var ung ville alla gifta sig så fort som möjligt. Det gällde att hitta en lämplig och villig partner, som man kunde börja"kila stadigt" med. Det var i allmänhet mycket lättare att få ligga om man hade fast sällskap. Sätten att hitta varandra var naturligtvis många, men urvalet var mycket snävare än man föreställde sig. De tänkbara partnerna  tror jag för de flesta fanns i en ganska trång krets.                                                    För egen del började det som jag tidigare berättat på skoldanserna i det egna plugget Södra Latin. Dit kom det mest flickor från Södra flickläroverket vid Bohusgatan eller Södermalms kommunala flickskola vid Timmermansgatan (av finniga gossar stundom kallat "Aphuset ").  Mina kamrater och jag utökade så småningom våra dansrevir till skolorna på Norr- och Östermalm. Men det var inte lika lätt att få kontakt där. De flesta tjejerna upplevde vi som snorkiga och överlägsna mot söderkisar och de pratade på ett helt annat sätt än tjejerna på Söder, så det fick bli några få utflykter.             Skoldanserna utökades efter tid med privata fester i familjer med stora våningar. Det skulle helst vara FF (föräldrafritt), vilket inte alla föräldrar gick med på. Men även dom som var hemma drog sig i allmänhet diskret tillbaka till sina rum när dansen började.                                     Efter en tid blev det ungefär samma gäng som drog runt hos varandra på lördagskvällarna. Parförhållanden utvecklades, men de var inte särskilt stabila. Det var inte säkert att den man hånglat med en lördag var samma som man vänslades med nästa. En del förhållanden kunde nog hålla några månader eller mer, men det var ganska sällsynt. Men man höll mycket noga reda på vem som hörde till vem just för tillfället. Konstig nog var det mest flickföräldrar som ordnade dansparties, men det kanske var tillfälligheter. I ett fåtal fall utvecklades de här romanserna till fasta förhållanden. Själv blev jag några år senare gift med en an tjejerna i det här dansgänget. Men under mellantiden hann jag bl a med en romans med en annan tjej, som inte hörde till gänget. Min kompis Kurre Possne och jag träffade var sin tjej, Kerstin och Märta,som båda bodde på Heleneborgsgatan, inte långt från där Kurre bodde, på Folkskolegatan. De var lite mer avancerade än våra gymnasieflickor och förhållandena varade nog i bortåt  ett halvår.  Tills vi kom underfund med att båda våra damer parallellt umgicks med mer kvalificerade herrar, som kunde bjuda på Riche och andra galanta ställen. Då återgick vi till våra gymnsisttjejer.                                                                                                På somrarna gavs det möjligheter till nya kontakter. Skansens moderna dansbana var en ny jaktmark. Där spelade varje kväll Thore Ehrlings orkester och sjöng gjorde Sonia Sjöbeck och senare Britt-Inger Dreilick. Danspoletterna kostade 25 öre och berättigade till två danser. Runt dansbanan samlades varje kväll små gäng i klungor med en given plats som man alltid uppsökte när man kom. Det var nästan alltid samma personer man mötte. Man dansade inte bara med tjejerna i gänget  utan sökte sig alltid runt i publiken för att knyta nya kontakter. Kunde man locka med sig någon upp på en romantisk promenad till någon av utsiktspunkterna på Skansens höjder och kanske lite puss och kram, så var kvällen i allmänhet särdeles lyckad. Ett vanligt knep var att locka med att vi skulle gå upp och mata geten. Det fanns nämligen get som var fullständigt galen i att äta cigarretter. Det var väl varken lämpligt eller tillåtet att mata geten med cigaretter, men det såg verkligen komiskt ut med en cigarettpinne i munnen på geten. Brottet är väl preskriberat nu och jag tror att den överlevde. Jag återsåg den senare på dagtid vid god vigör.                                                                                                                                                                               

En annan möjlighet träffa flickor på sommaren fick jag när jag tog jobb som simlärare och badvakt på Flatenbadet.  Bussar åkte runt i Stockholm med omnejd och hämtade upp barn som inte hade någon möjlighet att komma ut på landet och bada. Här fick dom bussresa, bad och simundervisning samt bullar och saft. Det var badvakternas uppgift att följa med i bussarna och försöka hålla lite ordning. Ingen lätt uppgift, det var rätt livliga bussfärder, men det var kul. Och jag hade många trevliga kvinnliga kollegor.  En av de sötaste var en ung svensk mästarinna i gymnastik. Henne dristade jag mig efter någon tvekan att bjuda ut en kväll (tvekan berodde på att jag tänkte att konkurrensen om att få gå ut med henne nog var stenhård). Hon tackade i alla fall ja och vi gick ut och åt, jag har glömt var. Det var en av de tråkigaste träffar jag har varit med om. Det visade sig att denna sköna dam var helt jagfixerad. Hon talade bara om sina tävlingar, resultat, träningsmetoder, och sina framtida mål inom gymnastiken. Alla försök att föra över samtalet på något annat var dömt att misslyckas.  Hon ville inte att jag skulle följa henne hem och det var jag inte ledsen för. Men det fanns andra kvinnliga kamrater på stranden vid badbryggorna som var betydligt roligare.

Jag gick aldrig på dansrestaurang, dels för att jag inte hade råd, men mest för att jag inte hade lust. På Topsy Lindbloms Nalen fick jag inte gå för min mamma av oklara skäl. Det var ju ett mycket städat musik- och dansställe och jag gick  dit några gånger  trots förbud. Där fick man förutom tillfälle att dansa också lyssna till bra jazzmusik och fina artister. Ingen alkohol serverades, bara läsk.                                                            Men en skolkamrat till mig höll på att råka illa ut efter ett besök på Nalen, men det kunde ju ha hänt var som helst. Han följde en tjej hem. men efter tag dök det upp en man som sade  sig vara gift med damen ifråga, hotade honom fysiskt och krävde ekonomisk ersättning för att min kamrat trängt in i hans och hans frus äktenskap och boning. Om min kamrat inte betalade skulle han vända sig till hans föräldrar och skola. Ett utpressningsförsök som troligen var samplanerat av honom och hustrun. Det hela avvärjdes genom att min kamrat hade kloka föräldrar som slog tillbaka mot paret genom att skaffa juridisk hjälp. Men det var ett otrevligt tillbud och kanske en varningssignal om att man kanske inte skall hänga med främmande damer hem hur lättvindigt som helst.

Efter studenten hamnade jag som värnpliktig i Linköping. Där var det dåligt med kontakter med det motsatta könet. Vi hade inga civila kläder, det fanns ingenstans att förvara egna persedlar. Alltså var det uniform som gällde. Linköping var ju i hög grad en militärstad, så det vimlade av uniformer på stan. Och militärer var inte särskilt populära hos linköpingsflickorna. Uniformen hade ingen som helst tjusning. Det hände att vi då och då gick på krogen när vi hade permis och hamnade då i allmänhet på någon danskrog. Det lönade sig knappt att bjuda upp någon. De flesta tjejer nobbade helt enkelt  militärer. Det var lättare att få med sig någon upp på dansgolvet om man hade officersuniform, det la vi märke till.   

                                                           Forts. följer.../så småningom/

Till eventuella läsare:

De bloggar jag hittills har skrivit har tillkommit under en längre tids vistelse i Frankrike. Det har varit lustfyllt att skriva, men relativt tidskrävande. När jag nu i morgon måndag återvänder till Sverige för ett antal månader måste jag av praktiska skäl tyvärr göra time out med bloggandet ett tag. Jag vet ännu inte hur länge. Men vi hörs.                                                                                                       Hejsolong! LB

  

 

Farfarsbloggen 16 25/4 Ingen bra soldat 2

 Farfarsbloggen 16

Ingen bra soldat 2

Den tredje plutonen jag skulle tjänstgöra på  var en drivmedelspluton förlagd i tält i närheten av ett berg  nära Finnerödja. Från tälten fick vi varje dag förflytta oss till berget, som innehöll ett stort bensinförråd. Bensinen skulle pumpas upp ur berget och fyllas på 200-liters bensinfat, som sen skulle rullas iväg till väntande lastbilar och lyftas upp på flaken. Jag har aldrig, varken förr eller sena haft ett så tungt (och farligt) jobb. Det var ungefär tio grader kallt. Vi stod utomhus och fyllde på faten med en pump liknande en pump på en bensinstation. Det var bara det att denna pump hade ett enormt tryck, så att om man inte passade sig när fatet var fult stod bensinen som en kaskad rätt upp i luften och föll ner över påfyllaren som ett kort men intensivt bensinregn.                                 På nätterna sov vi i tiomannatält, uppvärmda av en rörformad vedkamin som stod i mitten av  tältet och samtidigt fungerade som tältstång. Man sov med fötterna mot tältmitten och huvudet mot tältets ytterkanter. Eldningen sköttes av eldvakten, som - om han lyckades hålla sig vaken - stoppade in ett vedträ då och då. Eldvakten byttes ut varannan timme. Hela tältet stank av bensin, eftersom allas kläder hade fått bensinduschar under dagen  och hängde på tork runt kaminen. Att vi inte brann upp allihop måste ha varit ett Guds under.                                                                         Jag lyckades missköta mig så pass att min reservofficerskrriär slutade med att jag  trots allt utnämned till vicekorpral och slapp därmed sex månaders extra utbildning och bäst av allt - jag slapp att bli reservofficer.

                                                                            *

Min militära karriär tog ny fart cirka femton år senare. Jag blev då av radions säkerhetschef Olof Wahlund beordrad att ingå i radions interna säkerhetsorganisation, som var uppbyggd för att fungera i skarpt läge för riket med förflyttning av radioverksamheten  till hemlig ort utanför huvudstaden. Det fanns ett antal olika alternativ inhysta i hemliga berg runt om i landet.   Då och då skulle denna organisation testas och trimmas. Övningarna förlades till något av de hemliga bergen där alla samhällets olika organisationer fanns representera för att tillsammans med militärledningen öva samband, beslutsfattande och psykologiskt försvar. För att kunna medverka i sådana övningar sändes man på kurs till ett regemente i Uppsala. Deltagarna bestod huvudsakligen av journalister från de stora dagstidningarna, några landsortstidningar och folk från radion. En mycket intressant och givande kurs med många deltagare som var väl värda att lära känna och även kursledningen. Det var en synnerligen omilitär kurs, men präglades ändå till en del av att den ägde rum på ett militärt regemente. Meningen var att vi skulle ingå i försvarsorganisationen när vi tjänstgjorde i såväl freds- som krigstid. Det innebar att vi måste bära uniform. Eftersom vi var placerade i direkt anslutning till högkvarteret och eventuellt kunde få i uppdrag att intervjua höga befäl,  t ex generaler, så dög inte vilken grad som helst. Detta innebar att vi efter genomgången kurs utnämndes till löjtnants grad, vilket måste sägas vara en snabb karriär. För att markera skillnaden mot "riktiga" löjtnanter fick vi en båtmössa med en apelsinfärgad rand, vilket genast skapade epitetet "apelsinlöjtnant".Att få bli en sådan och med tillstånd att tala till generaler blev alltså toppen av min militära karriär.                       När jag så småningom kom på övning i ett av de hemliga bergen fick jag till och med besök  i min enkla radiostudio av Hans Majestät Konungen Gustaf VI Adolf.

                                                                   *

En komisk och osannolik incident inträffade under utbildningen.                               När vi inställde oss på regementet hade en av deltagarna överraskande nog en liten hund med sig, en sån där liten vit terrier som är den ena av hundarna på etiketten till whiskeysorten Black&White. På förfrågan uppgav deltagaren att han, när han blev uttagen till kursen meddelat att han hade hund som han inte kunde lämna ensam hemma, utan att han tänkte ta med sig hunden på kursen. När han fått veta att detta knappast var möjligt, uppsökte han sin vän generalen, högt uppsatt inom Försvarsmakten och undrade om inte generalen kunde skriva ett intyg att det visst var möjligt att medföra hund till kursen. Generalen skrev och följden var att hundägaren  medförde såväl hund som intyg från högsta ort på att det var  helt i sin ordning.                                                                 När vi ryckte in blev vi utrustade med enkla militärkläder. Det förekom en del militära moment i kursen, som tex skjutövningar. När vi rörde oss inom regementsområdet skedde detta ibland i marschformation. Det måste ha sett rätt bisarrt ut att vi under sådana förflyttningar beledsagades av liten  vit hund. Alla i truppen var inte nöjda. De tyckte att hunden förlöjligade truppen och begärde omröstning om hunden skulle få vara kvar eller inte. Röstningen genomfördes och utföll så att hunden fick stanna.     Om hunden sen fick följa med på någon av de hemliga övningarna i berget förmäler inte historien.

                                                       Forts följer.../ på söndag /          

Farfarsbloggen15 22/4 Ingen bra soldat 1

Farfarsbloggen  15 

Ingen bra soldat 1

Alla goda råd är inte alltid så goda vid närmare granskning. I samband med att man tog studenten kom det många ganska förnumstiga och ibland dåliga råd från den äldre generationen i kretsen kring mina föräldrar. De gällde oftast val av yrke. Så här sa man till exempel: "Gosse, bli lärare, de har långa härliga ledigheter hela somrarna. Komplettera med en reservofficersutbildning, så får du komma ut i skogen, andas frisk lft och röra på dig." Jag ville inte alls bli lärare och inte heller reservofficer.                                            

Strax efter studenten skulle man mönstra. Det skulle alla manliga individer göra för kolla att man var lämplig att fullgöra värnplikten. Den skulle alla män göra om de inte led av någon allvarlig kropps- eller sinnesjukdom. Vid mönstringen skulle också avgöras vid vilket förband man passade att förpassas till. Just när jag mönstrade hade det blivit på modet att skicka alla friska stockholmsgabbar till Boden.Men vem ville åka till Boden en hel jävla vinter? Lapphelvetet - nej. Enda chansen att slippa var att söka som reservofficersaspirant. Då fick man nämligen välja truppslag och i viss mån förband. Jag hamnade i Linköping, trängen, T3. Någorlunda OK, men Stockholm hade varit att föredra som utbildningsort. Men nu gällde det att vara där, men inte bli uttagen till vidare utbildning.                                                                                                       Från att ha varit en uppmärksam och välanpassad elev i skolan  blev jag motsatsen i det militära. Det var inget man behövde förställa sig till. Undervisningen var otroligt träaktig, oorganiserad och oinspirerande. Det var också av andra skäl hart när omöjligt att känna sig motiverad. Det var ju inte länge sen 2:a världskriget var över och några hot mot Sverige verkade mycket främmande. Behövde vi verkligen ett försvar av denna omfattning? Befälet verkade inte heller särskilt motiverade, utom de värsta stridstupparna, som verkade längta efter ett nytt krig, där också vi skulle delta. Men dessa personer verkade helt löjeväckande, vilket de förstod att vi tyckte och hämnades genom att ta i med hårda tag så fort tillfälle gavs.                                                        Jag gav själv ett utomordentligt tillfälle under en övning utförde en order på ett annat sätt än ordern innebar. Tjänstgörande löjtnant tillrättavisar mig på sitt vanliga skrikiga vis och slutar med: -" Ni är en dålig soldat, det ska ni veta!" Sinnet rann  på mig och jag tyckte verkligen att jag hade kommit på en bra formulering, när jag svarade: " Det anser jag inte er kompetent att bedömas!"  Jag fick tre veckors "kompaniförbud" dvs förbud att lämna regementet på tre veckor och en dödsfiende bland befälet samtidigt.   Jag gjorde det till en sport att tänka på andra saker under teorilektionerna och presterade lagom dåliga resultat på alla skriftliga prov. Jag blev flera gånger inkallad till högre befäl för att få höra att jag underpresterade, men jag ryckte i stort sett på axlarna                                               Jag fick flera meningsfränder  i min antimilitaristiska inställning, bl a den senare utrikeskorrespondenten i bl a Svenska Dagbladet Ingmar Lindmarker.  Han var en mycket trevlig och sympatisk person, som inte körde lika provocerande stil som jag.  Men han hade samma åsikter om de militära förhållandena, fast nöjde sig med att hålla en mycket låg profil. En annan kamrat som jag minns var en f d skolkamrat från Södra Latin som hette Petrus som var fräckare.                                                                    Under en teorilektion som handlade om förpatrullens uppgift, en sövande föreläsning på ca en timme åtföljdes föredraget av uppföljande frågor för att kolla att vi hade följt med. Petus fick frågan: "Nå ni där, kan ni ge en sammanfattande beskrivning av förpatrullens uppgift?" Petrus tänkte efter överdrivet länge och säger sedan: -"Ja, dom går väl före och patrullerar , antar jag" Han fick en veckas kompaniförbud.   

Eftersom vi var ett studentkompani bestående av eventuellt blivande befäl, skickades vi ut på olika specialförband tillhöriga trängtrupperna, som alltså sysslamed olika typer av försörjning av de andra truppslagen. Ett antal veckor på slakteripluton, bageripluton och lika lång tid på drivmedel. Det var tuffa uppgifter för  en stor och stark, men tämligen blödig stockholmgrabb. Man fick en hel del av sina fördomar bekräftade. Slaktarna var stora och grova, förde ett fruktansvärt rått och grovt språk, fyllt med ständiga könsord, flera med häftiga temperament och snara till slagsmål. De tyckte i stort sett att veka stortstadsgrabbar var som bögar, känsliga och frökenaktiga.         Det var en stor lättnad att komma därifrån. Men det gjorde jag inte utan att tvingas slakta kor med slakmask, skära ut inälvor iklusive alla magar och gräva ner i skogen, samt stycka resten av kon.                                                                               Bagargrabbarna var snälla och i allmänhet gladlynta fast dom kanske inte sjöng när dom jobbade. Det var lite tragiskt att se några av dom stå i tvättrummet och borsta tänderna med garnityret i handen. Flera hade nämligen löständer, vilket sas skulle bero på att de hela dagarna andades in en luft som innehöll både mjöl och finfördelat socker som la sig på tänderna. Detta i förening med dålig tandhygien förorsakade i hög grad kariesangrepp. Hoppas att det inte är så i branschen idag.

Det bakades limpor och hårt bröd i stora tält. Det kom bilar från andra plutoner för att hämta bröd. Under en fältövning blev jag, som inte kunde baka bröd, ansvarig för bokföringen i en stor bok, en halvmeter i fyrkan med en massa kolumner. Där skulle skrivas in inköp av råvaror samt utlämning av bröd. Jag var inte särskilt bra på bokföring heller, så när övningen ledde mot sitt slut hade jag försnillat 75 kilo hårt bröd, dvs inte stultit, utan räknat fel, så att det fattades 75 kilo hårt bröd. Befälet sa att jag antingen fick betala brödet eller göra om hela bokföringen i en ny bok med rätta siffror i rätta kolumner. Detta arbete skulle utföras nattetid för att kunna vara klart innan övningen skulle slutredovisas. Jag vaknade två mornar i rad med huvudet på en skrivmaskin som stod på arbetsbordet. Men jag blev klar i tid och hade samtidigt fått en lektion i falsk bokföring.

                                                          Forts. följer... /på onsdag/

                                                        Forts, följer... /på onsdag/                

Farfarsbloggen 14 Gymnasist i hatt

Farfarsblogen 14

Gymnasist i hatt

Övergången från att vara realskoleelev till att bli gymnasist markerades av att man bytte mössa. Från att ha burit skolmössa med skolans silvermärke byttes det högtidligt till en annan skolmössa med två i svart broderade korslagda löv. Man var mycket stolt.          Det varade inte länge att vara stolt över sin mössa. Efter en tid skulle det vara hatt. Hatt med ett visst speciellt stuk och breda brätten. Hatt med smala brätten bars bara av korkade bondgrabbar. Jag har ingen bild med hatt från den tiden, men jag tror att det såg ganska löjligt ut med dessa unga gossansikten prydda med herrhattar.                Det var inte alla som bar hatt, det var bara dom som plötsligt kände sig lite mera vuxna och tyckte att skolmössa bara var för smågrabbar. Det hände också att en del av oss började röka. Det hände bland andra tyvärr mig. Man hade ju inte råd att köpa ett helt paket cigaretter, beställningen i kiosken var i allmänhet "Två lösa Boy".  Föräldrarna var inte informerade om den nya ovanan.

I gymnasiet kunde man välja mellan två linjer, reallinjen och latinlinjen. Latinlinjen hade en helklassisk och av halvklassisk linje och valdes i allmänhet av elever som var mer kulturellt medvetna och kom från från familjer på hög intellektuell nivå och hög utbildning.                                                                                                                     På reallinjen kunde man välja mellan en klart naturvetenskaplig inriktning och en mera obestämd biologisk linje. Jag valde den senare eftersom jag inte var särskilt intresserad av eller duktig i matematik, fysik och kemi. Den biologiska linjen var allmänt humanistisk med biologi, geografi, historia och moderna språk i centrum. De som gick på denna linje kallades, framför allt av dom som gick naturvetenskapliga, lite föraktullt för "eparealare".                                                                                    Undervisningen på gymnasiet skilde sig i princip inte mycket från vad som gällde i realskolan, kadaverdisciplin, katederföredrag, läxor, förhör och skrivningar. Det som hände dom flesta av oss var att vi fick nya sidointressen utanför undervisningen. En del, som t ex Per Ahlmark, som gick i samma skola, började med politik, andra, som jag själv, gick in i den ärevärdiga föreningen EV (som betydde Enighetn och Vänskap)  Den var  allmänt kulturell och estetisk. Man ordnade debattkvällar, poesiaftnar, spelade musik, uppförde teaterpjäser. EV var nog lite förebådande av skolans framtid som föregångare för estestk utbildning i Stockholm.                                                                             På EV:s sammankomster fick man träffa tjejer, vilket inte var det minst viktiga. Sådana varelser hade tidigare varit några som man möjligen drömde om, men de föreföll i allmänhet mycket fjärran och onåbara. Men här motte man plötsligt på lika villkor personer av motsatt kön med liknande intressen som man hade själv. Nuförtiden har man ju tjejer som klasskamrater i Södra Latin, vilket måste ha varit något av en revolution när den möjligheten öppnades.                                                                                                  Det fanns en annan möjlighet att träffa tjejer. Det var på de så kallade skoldanserna, eller skolbalerna, som det ibland hette. Det var enkla tillställningar, oftast ordnade av någon av skolans föreningar. Någon orkester från  den egna skolan eller inbjuden utifrån (jag tror inte att dom fick någon betalning). En av dom jag minns som ofta kom och spelade var Ulf Linde, som var en framstående vibrafonist, sedermera välkänd konstkritiker, museiman, författare och ledamot av Svenska Akademin.            Skoldanserna var i allmänhet rätt stela tillställningar Flickorna uppställda i en klunga, eller placerade på gymnastikbänkarna pojkarna i en annan klunga eller cirkulerande för att försöka se ut någon lämplig dans-moatjé. När musiken satte igång för en ny dans rörde pojkgruppn försiktigt framåt Flickkgrupperna försökte se oberörda ut och pratade forcerat med varandra. Några försökte söka blickkontakt med önskade kavajlerer. Konversationen var oftast mycket torftig.                                                                      . Vi var ett litet gäng killar som en gång gjorde ett försök att förnya konversationen genom att hitta på ett överraskande och helst lite absurt ämne, helst omöjligt. Ett ämne som jag minns var "spisar", som kunde inledas exempelvis med _"Vad har ni för spis hemma?" - "Fungerar den bra?" etc... Jag kände igen samtalstekniken lite i det långt senare kommande tv-programmet "Kurt Olsson", där nonsenssamtalen ibland drevs till svindlande höjder. Vi var givtvis långt ifrån så famgångsrika, men det var kul att märka att vi hade varit inne på samma spår. Några gånger gav det faktiskt utdelning, en och annan tjej med humor fattade konceptet och spann på och det uppstod kul kontakt. Hade man riktig tur kunde man få följa någon flicka hem och pussas i porten.         

Några alkoholproblem existerade inte.  Över huvud taget var alkoholvanorna i mina kretsar helt annorlunda än vad de tycks vara bland ungdom idag. När jag fyllde arton år hade jag bara smakat öl eller vin ett fåtal gånger och framför allt, aldrig varit full.  

Studierna lunkade på och jag lyckades erövra den eftertraktade vita mössan. Det var rätt tufft ända in i det sista, med skrivningar och hårda censorsförhör. De som inte klarade sig fick veta detta först på avslutningsdagen med släkten väntande ute på skolgården. De fick smita ut bakvägen från skolan med svansen mellan benen. Ganska grymt. Av det 30-tal elever som startade i min klass i realskolan var det bara ca 15 som nådde studentmålet.    

                                                         *

Under gymnasieåren hann jag på fritiden med att spela med i ett par teateruppsättningar i skolan, bland annat i regi av Jan-Olof Strandberg, som hade gått i Södra Latin och nu var elev på Dramatens elevskola och att vara redaktör ett år för skoltidningen Loke, där jag bl.a publicerade några dikter, som har mått bra av att glömmas bort. Desto  minnesvärdare var de dikter som publicerades av min efterträdare som redaktör för Loke, nämligen Tomas Tranströmer.

                                                                   Forts. följer.../på söndag/

                                                               

Farfarsbloggen 18/4 Gymnasist i hatt

Farfarsbloggen 15/4 Alltid redo

Farfarsbloggen 13 

VAR REDO - ALLTID REDO

Enl Scouthandboken 1936, utgiven på uppdrag av Mauritzons boktryckeri [

1. En scout talar sanning och står vid sitt ord
2. En scout gör sin plikt mot Gud och fosterlandet
3. En scout är andra till nytta och hjälp
4. En scout är vänlig mot alla och en god kamrat
5. En scout är uppmärksam och hövisk
6. En scout är djurvän och skyddar naturen
7. En scout lyder villigt sina föräldrar, lärare och ledare
8. En scout tager alla svårigheter med glatt humör
9. En scout är arbetsam och sparsam
10. En scout är ren i tanke, ord och gärning  

När jag var tio år gick jag in i scouterna. Jag fick då svära scouteden som innebar att man lovade att  lyda scoutlagen efter bästa förmåga. Ganska höga krav kan man tycka, men med min då starkt ideaistiska inställning var jag fullt villig att svära eden. Det var framför allt den naturromantiska inriktningen i rörelse som tilltalade mig. Att få vara ute i skogoch mark, lära sig en massa om djur och växter, att hantera rep och göra knopar, att smyga och spana och framför allt att tävla ide färdiheter man fått lära sig, Inte individuellt utan i grupp. Man hörde till en patrull och detb var alltid patrullens framgång och ära som gällde.                                                                                                              Jag tillhörde patrullen Räven och jag vet inte hur många försök jag gjorde för att rita en stiliserad räv, som skulle vara vår symbolfigur för den patrull som alltid ville vara bäst. Vi var inte alltid bäst utom på en sa, nämligen att göra underhållning.                                                                                          Då och då hade vi underhållningskvällar, där varje patrull gjorde sitt program och sen röstades det vilket som var bäst. Vi vann alltid. Jag hade kommit på underhållningsform som bestod av att jag hittade på en tokig grundstory på ett tema, vikingar, pirater, indianer, sjukhuspersonal etc. Jag läste  upp berättelsen och kompisarna var utklädda,  mimade och hade enstaka nyckelrepliker. Avslutades med kort dans improviserad dans till musik från en gammal resegrammofon. Ett oslagbart koncept, som gick hem varje gång. Egenytligen ett slags miniform för studentspex, som jag då aldrig hade hört talas om.

Jag var mycket tilltalad av scoutuniformen som var väl anpassad for ett liv ute i naturen. Den fick prydas med olika påsydda märken som man fick avlägga prov för att erövra. Det var grundaren av scoutrörelsen, engelsmannen och militären Robert Baden-Powell som hade infört uniformen för att utplåna alla yttre tecken påklasskillnad, men det tänkte man inte på. Uniformen kändes som ett privilegium att få bära.  

För att få verksamheten att fungera krävdes då som nu bra ledare med fantasi, entusiasm ledarförmåga. Där tror jag vi var lyckligt lottade. Jag vill minnas att vi verkligen såg upp till de flesta av våra ledare. Det ä'r ju tyvärr så att 

alla ungdomsorganisationer srår en risk för att locka till sig personer som inte är lämpliga oh i vissa fall direkt olämpliga för uppgiften. Jag hörde kamrater från annat scouthåll som varit med om runktävlingar och annat som inte borde få.förekomma.Anknytningen till kyrkan var påfallande. Alla högtidligheter, som utdelning av förtjänsttecken och utnämningar till scout till någon högre klass ägde rum i kyrkan under ledning av pastor Harald Padel. Scoutträffarna, som ägde rum en kväll i veckan avslutades i allmänhet med en kort bön och sjungandet av nationalsången (detta var under under pågående världskrig).                                        

Patrullverksamheten var inordnad under större enheter som kallades kårer. Mälarhöjdens scoutkår lededes då av en idérik och energisk person som hette Harry Adenby. Han var bror till den sedermera Tortsten Adenby, som var upptäckare av och manager för den bandyspelande sångaren Gösta "Snoddas" Nordgren, som slog igenom med dunder och brak i Hylands radioshow "Karusellen. Adenby var ett taget namn och elaka rykten gjorde gällande att Harry gärna ha hade de velat byta namn en gång till när hans brorr blev känd också för att i bostadsbristens tid förmedla svarta lägenhetsaffärer. Jag känner många som Torsten fixade svarta lägenheter åt. Mig veterligen blev ingen lurad, men verksamheten var trots allt inte laglig och han blev anmäld. Ryktet säger att anmälaren var icke okänd författare som Torsten hade ordnat lägenhet för. Torsten fick tillbringa en tid i fängelse.

 hade nått min scoutkarriärs topp 

Det tillhörde scouternas uppgifter att varje år samla pinnar och annat bränsle och sedan stå brandvakt vid elden beredda med vattenhinkaren att användas i händelse av att elden skulle börja sprida sig. När jag  min scoutkarriärs topp någon gång i femtonårsåldern h: ade jag börjat intressera mig nfö flickor och jazzmusik från USA. Någonstans kände jag att detta inte gick helt ihop med scoutlagen och löftet. En Valborgsmässoafton hade jaa varit ris och annart brännbart till brasan. Medan jag stod vakt vid eldhärden. På min fina scoutskjorta hade jag ett märke med scouternas valspråk: ALLTID REDO broderat i silvriga bokstäver. Då kommer det fram en jättesöt tjej som sätter pekfingret på märket,tittarmig i ögonen och säger dröjande: "-Är du redo?" Jag kände som en blixt det dubbeltydiga i frågan. Redo för va? Jag fann inget annat svar än möjligen ett fånigt leende. Men frågan brände fast och jag börjafe verkligen undra vad jag varedo för. Var det verligen scot jag villvara? Livet erbjöd 

verkligen många andra möjliheter. Dessa tankar ändade i att jag lämnade scoutkåre och gick och köpte några nya jazzplattor.

                                                             Forts följer.../på onsdag/      

Farfarsbloggen 12 En kissedogg

FarfarsBLOGGEN  12

Folkskolegrabben blir kissedogg

När vi flyttade från Södermalm till Mälarhöjden fick jag börja i Mälarhöjdens folkskola. Det var något helt                                                       annat än den idylliska privatskola jag kom från. Jag fick börja i klass 3 för en lärarinna som hette                                                                            Julia Pettersson, en lite äldre, ganska rivig dam, som kom att visa sig vara en riktig hederskvinna, hård men                                              rättvis. Hon försvarade sina elever som en tiger i alla lägen. Mina studieframgångar var växlande. Bäst gick                                               läsning och skrivning. Sämst gick det i slöjden. Slöjden i tredje och fjärde klass bestod av syslöjd för både flickor                                                            och pojkar. Det gällde att dels sy en svensk flagga och dels en ryggsäck. 

I slutet av terminen skulle alla flaggor och ryggsäckar  ställas ut på en utställning i skolan. Fröken Petterson sa                                               att jag inte behövde vara med  på utställningen, utan kunde få ta hem ryggsäcken direkt. Det gällde också flaggan.                                                                                                   Jag blev först lite ledsen, men när jag jämförde mina resultat med mina kamraters insåg jag att det var lika bra                                                      att jag tog hem mina grejor. Ryggsäcken var rätt sned och ojämn och flaggan inte riktigt fyrkantig.                                                                           Det bästa med fröken Petterson var att hon tillhandahöll ett litet lånebibliotek, som förnyades vartefter böckerna                                               hade lästs. Där kom alla klassikerna från Robinson Crusoe till Greven av Monte Cristo och De tre musketörerna och,                                                                                                   även de åtminstone bland gossarna, synnerligen populära Bill-böckerna av Richmal Crompton, som handlade om den                                       rätt busaktige engelske gossen Bill Brown som ställde till allehanda hyss för de vuxna, inte minst sin äldre syster och                                      hennes fästman. Inom parentes kan jag berätta att Cromptons Billböcker, varav hon skrev ett fyrtiotal brändes på                                                              bokbål i Tyskland av nazisterna. Jag hade precis kommit in i bokslukaråldern och konsumerade allt som gick att låna,                                    utom flickböckerna  och kompletterade med lån från det riktiga skolbiblioteket.                                                                                                  Jag minns särskilt att jag lyckades pressa mig igenom en stor del av Alexandre Dumas enorma produktion.                                                        Jag var lika förhäxad av böckerna som dagens barn av internet och tv-spel.
                                                                            

                                                                                                          *

På våren i fjärde klass var det inträdesprov till läroverket. I min klass gick det cirka tjugofem elever. Av dem var det                                        bara fyra som sökte.  ag var den enda som kom in. Det var en överväldigande upplevelse att gå upp för trappan och                                        till den som jag uppfattade som jättelika entréporten till Södra Latin och läsa på listorna, som jag knappt nådde upp                                            till och fick se mitt eget namn på en av listorna. Jag hade kommit in i klass 1:5 B,vilket betydde första klass i den                                    femåriga realskolan. Jag hade blivit "kissedogg", som grabbarna ute i Mälarhöjden sa. Om man gick igenom alla fem                                   klasserna kunde det sluta med att man tog realexamen. I fjärde klass kunde man söka till det fyraåriga gymnasiet                                                          och i bästa fall sluta med att ta studentexamen.                                                                                                                                                     Det var en rätt tuff vandring mot slutmålet. Lärarkollegiet bestod till stor del av en samling kufar med hög akademisk                                     utbildning. De pedagogiska momenten var i många fall underordnade kraven på ordning och disciplin. Lektionerna                                       bestod av föreläsningar och förhör. Ideligen förekom  muntliga och skriftliga prov. Någon slags studievägledning                                          förekom inte, det gällde att lyssna på föreläsningarna och att läsa sina läxor. Hängde man inte med fick man gå                                                     om klassen och om man var konstant underkänd sluta.                                                                                                                                                     Jag läste nästan aldrig  några läxor. Fritiden var upptagen av viktigare saker, att vara ute i skog och mark, bygga kojor,                                      leka krig, spela fotboll och läsa spännande böcker.  Lyckligtvis var jag oftast en intresserad lyssnare på lektionerna                                         och  klarade mig fram på det, inte till de högsta betyg men jag hängde med.   
                                                                            
                                                                                               *
Stig Järrel var inte den enda kända personen som hade varit elever i Södra Latin. För att nämna några före mig hade där gått bröderna Herman och Sven Stolpe, regissören Rune Lindstöm,  Stig Olin, Stig Dagerman och samtida med mig fast äldre Jan-Olof Strandberg och inte minst den nu mera synnerligen välkände nobelpristagaren Tomas Tranströmer  och skribenten och författaren Sven Lindqvist
                                                                           
                                                                                              *  

                                                                                                                                                                                                                      Det var stor skillnad på de olika lärarnas förhållande till eleverna. En del behandlade de flesta elever som presumtiva                              otygsmakare. Olika metoder användes för att bestraffa och förhindra brott mot ordningen. Det förekom hånfulla tillmälen,                            lugg, örfilar, linjalsmällar på fingrarna och i gymnastiken, där alla gamla södralatinare kommer ihåg läraren som lät                                     den som skulle bestraffas få välja mellan  anmärkning och rapp. Rapp innebar att man fick böja sig framåt, spänna byxbaken och utstå ett kraftigt rapp av en florett, som efterlämnade ett svidande rött streck över skinkorna. Det ansågs mesigt att välja anmärkning. Den blev ju bokförd och hemskickad, det röda rappet försvann ju efter någon vecka.  De värsta   bestraffningarna var dock den psykiska terror som  en del lärare använde mot vissa elever. I filmen "Hets" gör Stig Järrel ett porträtt av en sådan lärare.  Filmen råkade vara inspelad i Södra Latin, Stig Järrel hade varit elev just där och hade hämtat drag till sitt lärarporträtt  i den fungerande lärarkåren på skolan. Det fanns särskilt en lärare, som gick under öknamnet Svarta Satan, som jag tror har fått bidra.                                                                                                                                                                                                                             Här ett exempel på en lärarreplik, som jag minns mycket tydligt: Vid första lektionen för en fysiklärare sätter sig några elever snabbt på första bänkraden. I fysiksalen var placeringen fri. En av gossarna råkar vara synnerligen fräknig och synnerligen rödhårig och hade ett livligt kr                                                                                                                                              oppsspråk. Han var för övrigt bror till en äldre skolkamrat, Sven Lampell, senare känd flygofficer och gift med skådespelerskan Eva Dahlbeck. När fysikläraren får syn på unge Lampell utbrister han spontant:                                           - " Gå och sätt dej där uppe längst bak, så jag slipper se dig. Ditt onda samvete står stämplat i ditt ansikte som en anilinst                             ämpel på en grisrumpa!" Så kunde tilltalet låta.                                                                                                                                                      En lärare i kemi hade visat hur en 10-öring kunde förvandlas till en kopparpeng genom att nedsänkas i någon kopparlösnin.                             10-öringen lades i en skål och skickades runt i klassen för beskådan. När skålen hade passerat alla elever hade den plötsligt                        förvandlats till två fem öringar. Alla tyckte detta var ett mycket roligt skämt utom läraren, som väl kände sig utskrattad.                               Han frågade strängt vem som hade utfört växlingen. Inget svar. Han påbörjade då en utfrågning av var och en i tur och ordning.                                                                                                                                                                                                         - Var det du?...-Var det du?..  etc. Alla svarade nej. Men han hade hoppat över en av eleverna, som han hade ett särskilt ont öga till. När turen till sist kom till honom säger läraren: Alla andra har svarat nej. Alltså måste det vara du som är den skyldige. Det blir en anmärkning i klassboken. Och så blev det.                                                                                                                                                    Men alla lärare var förvisso inte sådana. Flera var både mänskliga och förstående och ville sina elevers bästa. En av dem jag minns bäst är Bengt E. Nyström. Förutom att han var en mycket framstående matematiklärare var han också författare. Var både diktare och prosaförfattare. Han var stor och tung, långt grått hår, tog sig fram med käpp på grund av någon höft- eller knäskada.  Med sin haltande gång och stotatarna med käppen  fick hans entré alltid en lätt dramatisk underton. Han behövde aldrig höja rösten för att få tyst i klassen. Tyvärr hade vi en lite tråkig kontrovers. Han var nästan alltid trött på måndagsmornarna.                                                                                                                                                                                                   Vi visste att han med sin hustru ofta brukade tillbringa kvällarna på restaurang "Den Gyldene Freden" , eller "Freden", som den kallades, tillsammans med delar av den övriga parnassen, författare, konstnärer, journalister och fotografer. En måndagsmorgon kom han inte till sin lektion. Jag var klassens ordningsman. Jag väntade i det längsta. Han bodde bara några minuters väg från skolan.                                                                                                                                                           Efter en halvtimme skickade jag hem en kamrat till hans bostad för att höra hur det stod till. Han öppnade och meddelade att han var sjuk. Jag kom i kläm, jag skulle inte ha skickat hem någon till honom. Det indikerade att vi trodde att han hade försovit sig.  Jag borde i stället efter 15 minuter ha meddelat rektorsexpeditionen att läraren inte infunnit sig. Tanken att han eventuellt skulle ligga hemma, eventuellt bakfull och sova fick inte finnas.                                                                                                                                       Jag befanns olämplig som ordningsman och blev avsatt, med tillstyrkan även av Nyström. I samband med festligheter med anledning av studentexamen lät han antyda att han ändå varit tacksam för omtanken  "den där gången". Vi skildes som vänner. Men jag fick inget bra betyg i matematik, men det var inte hans fel.                                                                                                                                               En annan lärare man verkligen minns var Immanuel Björkhagen, känd av elever över hela Sverige för sina läroböcker i engelska, främst för hans engelska grammatik. Han framträdde också som engelsklärare i radio. Han var själv uppvuxen på Södermalm och elev i Södra Latin, där han på grund av sin stora studiebegåvning hoppade över flera klasser. Han hamnade som lärar i sin gamla skola Södra Latin, där han verkade i mer än ett halvsekel. Han blev 106 år gammal. Lätt ironiskt smårolig, präglad  av god engelsk gentlemannastil. En aning överlägsen intelligensaristokrat, men som alltid behandlade sina elever med vänlighet och respekt, även dom som inte hade så lätt för sig.                                                                                                                                                                  Som klassföreståndare hade jag under många år Sven Cederblad, en högt utbildad och välmeriterad litteraturvetare med stor passion för sitt ämnesområde, som inspirerade många av oss på bildning och kultur rätt svältfödda södergrabbar. Han förde oss in i den stora litteraturen. Ibland ville han att vi skulle idka högläsning. Han var mycket lättrörd och det var nästan gripande att se hans ögon tåras när han hörde de lätt skrovliga pojkrösterna tolka de stora poeterna.

                                                                                      Fortsättning följer.../på söndag/

Farfarsbloggen 2012-04-04

FARFARSBLOGGEN 10                                             

Om   barnets rädslor

Jag undrar ibland om barn i allmänhet är rädda. De borde vara det med tanke på alla faror som lurar. De är ju också så skyddslösa. De största hoten kommer från vuxna människor som ägnar sig åt  maktutövning, lurendrejeri, indoktrinering. vanskötsel  och ansvarslöshet mm m m.

Jag var rädd för många saker när jag var liten. I mitt fall kan det ha att göra med att jag till stor del mellan tre och sex år uppfostrades av s k "jungfrur". På den här tiden, i början av 30-talet var det vanligt - inte bara bland överklassen, utan även inom den burgnare medelklassen - att ha jungfru. Där uppstod många kulturkrockar och anledningar till misshälligheter mellan arbetsgivare och anställda. Jungfrurna var ett ständigt återkommande samtalsämne mellan min mor och hennes väninnor vid de ganska ofta förekommande så kallade kafferepen. Då fanns det alltid någon eller några som hade historier att berätta, lustiga eller tråkiga. Det kunde handla om missförstånd, bristande fattningsgåvor hos den anställda, liksom slarv och lättja, ignorans eller uppstudsighet. Ofta var jag med och fick höra de här historierna, där de närvarande damerna ofta glömde det gamla ordstävet att "små grytor har också öron". Efteråt har jag förstått att det  nog inte alltid var så lätt att vara jungfru. Ibland hör man solskenshistorier om någon som fått anställning i en familj, snabbt blivit som en familjemedlem och stannat kanske ett halvt liv eller mer, Jag känner till ett par sådan fall, men jag tror att de är sällsynta.

Här är en av min mammas favorithistorier, som alltid väckte stor munterhet: En nyanställd yngre kvinnsperson berättade efter någon tid att hon var naturist, kände sig ofta varm i köket och undrade om det kunde accepteras att hon tog av sig kläderna, i varje fall på överkroppen. Mamma var visserligen mycket vänlig, humoristisk och generös person, men hon var också som man säger en mycket anständig person. Hon sa att det kanske skulle uppskattas av "ingenjören",  som min pappa kallades för, men det gick verkligen inte för sig.

Det fanns alltid en latent spänning mellan "matmor" och anställd, beroende på olika saker, som åldersskillnad, kulturell bakgrund utbildningsnivå och temperament. Den här spänningen tog i min familj sig uttryck i att flera av våra jungfrur - och det var åtskilliga som passerade - var elaka mot mig när mamma inte var hemma. Och hon var verkligen ofta borta. Hon hade många väninnor, hade jobbat som sekreterare på Utrikesdepartementet. Hon hade ett rikt nätverk som måste uppehållas med luncher, handlingstrippar (företrädesvis på NK) och många kaffe- eller tebjudningar. På kvällarna blev det ofta film- eller teaterbesök, liksom bjudningar  och restaurantbesök. Vid alla dessa tillfällen var det jungfrun som "hade jour", och som jag var utlämnad till. Liksom min fem år yngre bror Bengt, men han var till en början så liten att det inte lönade sig att vara elak mot honom. Han var dessutom gulligare än jag, som ofta "hittade på dumheter",  bygga kojor under borden, spruta vatten i badrummet, föra oväsen med leksaksinstrument mm. Det var mycket lämpligt att ta ut sin frustration i jobbet på mig. Jag var dessutom ett tacksamt mål. Jag var mycket mörkrädd, grundlagt tidigt av hemska sagor och att tvingas gå och lägga mig ensam i ett kolmörkt sovrum. Denna svaghet upptäcktes snabbt av mina plågoandar. Jag blev ofta instängd i någon mörk garderob, när mina "skötare" tröttnat på något av mina upptåg. Ofta låste de in sig på sitt rum och lät mig själv husera i den ganska stora och mörka våningen. Ett populärt nöje var att ta med mig på den dåligt upplysta vinden, där  ljuset slocknade ganska snart efter att man tänt. Min följeslagare  gömde sig i någon mörk vrå och hoppade skrikande fram efter en lång stund, gärna utklädd i något skrämmande plagg och med någon konstig huvudbonad. Sånt sätter sina spår. Om jag berättade för mamma slog hon i allmänhet bort det  med: - Dom skojar bara. Det är inget farligt. Men hon reagerade faktiskt en gång, när jag nån gång i femårsåldern hade blivit utelåst på balkongen iklädd pyjamas och badrock. Jag reagerade så häftigt att jag med knuten näve lyckade spräcka glasrutan. Då kom det till en uppgörelse när mamma kom hem. Jag har ingen aning om hur den avlöpte.

Angående mörkrädslan kan jag berätta att jag fortfarande är mörkrädd och högst ogärna sover ensam i totalmörka rum. På ensamma hotellrum har jag alltid en lampa tänd.

Ett av de värsta hoten var skräddaren mitt över gatan på Heleneborgsgatan, där mamma lät sy en del kläder. Jag tvingades ofta medfölja. Det var synnerligen skrämmande besök. Bakgrunden var en klassisk illustrerad bilderbok som hette Pelle Snusk. Den var skriven och illustrerad av en läkare och psykolog i Tyskland. Boken gavs första gången ut i mitten på 1800-talet. Författaren hette Heinrich Hoffen. Boken blev en stor försäljningssuccé i en rad länder, bl a Sverige (finns fortfarande i handeln). Den kom att säljas i miljontals exemplar. Den handlar om den stygge gossen Pelle som inte vill låta klippa varken hår eller naglar och som väger på stolen vid matbordet och även gör en hel del andra olämpliga saker, som, att gå med näsan i vädret t ex, allt med fruktansvärda konsekvenser . I fallet med håret och naglarna tillkallas  en man, som väl skall föreställa frisör, men som jag tolkade som skräddare eftersom han hade en så ohyggligt stor sax, och som kom för att klippa gossens naglar. Tyvärr klippte han fel och klippte av en bit av gossens fingrar. Man såg hur blodet rann ner på golvet.. Jag hade inga långa naglar, tvärtom jag bet på naglarna och fick bannor av min mor för detta. Lika illa som att låta naglarna växa sig för långa och var klart också i riskzonen för åtgärder. När jag första gången kom till skräddaren och såg hans ohyggligt stora sax var jag fullkomligt övertygad om att jag var utsatt för en komplott och att det bara var en tidsfråga innan han skulle börja jaga mig med saxen.

Målgruppen för boken angavs till 4-6 år. En "moralisk uppbyggelsebok", som torde ha förpestat tillvaron för många generationer av små gossebarn.

                                        

                                                              Fortsättning följer...(på söndag)

Farfarsbloggen 2012-04-01

FarfarsBLOGGEN 9

forts. Farfars barn

Pappa hade en syster, Karin (gift Wickbom). Det var hon som var fast övertygad om att vi var oäkta släktingar till familjen Bernadotte. Hon var inte knäpp, men hade mycket livlig fantasi. Hon var lång och smal, lite manhaftig i sina maner. Älskade att promenera. Hon höll noga koll på sina utgifter, både stora och små, men det var inte av den anledningen hon föredrog att gå framför att åka spårvagn eller buss. Hon kunde gladeligen ta en promenad från Kungsholms kyrkoplan, där hon bodde, till oss som bodde långt ute i Mälarhöjden, en spatsertur på bortemot två timmar. Hon var mycket impulsiv och hade en olycklig förmåga att ständigt hamna i trubbel. Då vände hon sig oftast till min kloka mamma. 

Faster Karin hade pippi på landställen, som hon köpte runt om i landet på mycket udda ställen. Efter en kort tid brukade hon ångra sig och ville sälja. En gång upptäckte hon att stället hon just köpt inte låg långt från en vid vissa vindriktningar rätt illaluktande hönsfarm, som hon inte hade märkt före köpet. Då ville hon sälja och det blev förstås med förlust. Hennes impulsivitet försatte henne i en mer eller mindre ständig köp- och säljkarusell.       Hon hade en son, Nils-Olof, som var ungefär jämngammal med mig. Han tog mycket lätt på skolarbetet, och lyckades endast med stor möda krångla sig från den ena klassen till den andra i Norra Latinläroverket. Han hade också en dragning till att, som man säger, hamna i dåligt sällskap.  Jag var kanske inte något riktigt dygdemönster alltigenom, men hade hyggliga betyg och tyckte mestadels bra om att gå i skolan och var  en socialt någorlunda välanpassad gosse. Faster Karin framhöll ofta detta för sonen Nils-Olof och undrade varför inte han kunde vara som jag, vilket inte var bra för min kusins och min relation. När vi träffades, vilket under en period var ganska ofta, visade han på olika sätt att jag inte hörde till hans favoriter.                                                                                                                            En gång blev jag hembjuden till en kamrat i Södra Latin. Jag blev lite förvånad, eftersom vi inte umgicks i skolan och inte ens gick i samma klass. Men det var något han ville visa mig, vad det nu var, så jag accepterade och följde med honom hem. Hans mamma bjöd på mat och då kom vi att tala om familjen Wickbom. Hon sa att hon kände dem och ställde en rad triviala frågor om deras hälsotillstånd, fritidsintressen, vad de gjorde på semestern, hur det gick för Nils-Olof i skolan  etc. Jag tyckte att det var en aning underligt att vi skulle prata så mycket om Wickboms, men tänkte inte mer på det. Något senare berättade min mamma att faster Karin och hennes man fått ett brev, som bara var ett i en rad brev, som innehöll krav på pengar. Ett utpressarbrev, sa min faster. I brevet framgick det att flera uppgifter om familjen Wickbom kunde härledas till mig. Det förhöll sig så att Karins man, som var en högt uppsatt jurist, en gång haft ett förhållande med en kvinna, som alltså var min skolkamrats mamma. Förhållandet resulterade i ett barn, en flicka. Alltså en syster till min skolkamrat. Breven till Wickboms innehöll krav om pengar med hänvisning till dotterns behov. Skälet till att faster man ville hemlighålla sitt utomäktenskapliga barn var enligt mamma att det inte kunde accepteras att en man i  hans ställning hade gjort några "snedsprång" Jag tyckte naturligtvis inte om att ha blivit indragen i detta, även om jag inte hade berättat några farliga hemligheter, utan på förfrågan bara svarat om helt vardagliga saker. Men min faster och hennes man  var mycket upprörda över att jag över huvud taget talat om dem med "den här förskräckliga människan".                                                                                                                              Ibland kommer jag att tänka på den här händelsen, som jag ofrivilligt drogs in i. Det kan ha varit så att det som min faster kallade "utpressarbrev" i själva verket var legitima krav på bidrag till försörjning och utbildning av ett gemensamt barn. Men det får jag aldrig veta.

                                                                *

Pappas  yngsta bror hette Gottrid Boberg. Honom har jag bara hört talas om. Han emigrerade på 20-talet till Canada. Jag var själv lite nyfiken på denna familjegrens historia. Jag har via Facebook  kontakt med hans dotterdotter Lisa. Jag bad henne berätta lite kort. Här är hennes svar:                                                                                                                                       

Lisa Smith den 21 mars 04:41 Hello Lasse! My grandfather, Johann Gottfrid, was born in Lovö,Drottningholm, Sweden in 1897. He married Elin Andersson, whom he had met at the Swedish Club in Copenhagen while holidaying in Denmark. Elin was born in May of 1893 in Halmstad, Sweden. Elin moved to Denmark around 1914 and worked as a maid in a hotel, and then in a home that housed two brothers of the Siamese Royal Family. Everyone in the household died during the Spanish flu epidemic, with the exception of Elin and the father of the household. Elin married Johan Boberg and the couple emigrated to Canada, settling in Vancouver where their son John Martin was born on Dec. 30th, 1921. They planned to return to Sweden in 1927, but John broke his leg at a farewell party the evening before their departure. John recovered in Vancouver General Hospital for 3 months, and plans for the return to Sweden were never renewed. Johan and Elin never returned to Sweden. Johan worked as a gardener and also held down various jobs in a sawmill and shipyard. John Boberg married Eileen Houghton on Sept. 23, 1950. John was a gardener and also taught landscaping at night school for many years. They had two children, Michael Karl, born August 19, 1953 and Lisa Anne, born January 5, 1959. Lisa married Douglas Smith on February 6, 1990. She and Doug have two children, Hillary Anne, born June 1, 1990 and Bobby Douglas, born July 8, 1994. Michael died suddenly on February 29, 1996 of an undiagnosed brain infection. John Boberg died in 2004 at the age of 83. Eileen Boberg continues to be active as she approaches her 91st year. Lisa is a writer and homemaker. Hillary attends UBC and is tentatively planning to be a speech pathologist. Bobby attends high school and is interested in kinesiology. Lisa, Hillary and Bobby are the only known bloodline relatives to the Boberg family in Sweden. Love from Lisa                   Thank you Lisa!

Lisa Smith den 21 mars 04:48                                                                                    Fortsättning följer.../på onsdag/