FarfarsBLOGGEN 9
forts. Farfars barn
Pappa hade en syster, Karin (gift Wickbom). Det var hon som var fast övertygad om att vi var oäkta släktingar till familjen Bernadotte. Hon var inte knäpp, men hade mycket livlig fantasi. Hon var lång och smal, lite manhaftig i sina maner. Älskade att promenera. Hon höll noga koll på sina utgifter, både stora och små, men det var inte av den anledningen hon föredrog att gå framför att åka spårvagn eller buss. Hon kunde gladeligen ta en promenad från Kungsholms kyrkoplan, där hon bodde, till oss som bodde långt ute i Mälarhöjden, en spatsertur på bortemot två timmar. Hon var mycket impulsiv och hade en olycklig förmåga att ständigt hamna i trubbel. Då vände hon sig oftast till min kloka mamma.
Faster Karin hade pippi på landställen, som hon köpte runt om i landet på mycket udda ställen. Efter en kort tid brukade hon ångra sig och ville sälja. En gång upptäckte hon att stället hon just köpt inte låg långt från en vid vissa vindriktningar rätt illaluktande hönsfarm, som hon inte hade märkt före köpet. Då ville hon sälja och det blev förstås med förlust. Hennes impulsivitet försatte henne i en mer eller mindre ständig köp- och säljkarusell. Hon hade en son, Nils-Olof, som var ungefär jämngammal med mig. Han tog mycket lätt på skolarbetet, och lyckades endast med stor möda krångla sig från den ena klassen till den andra i Norra Latinläroverket. Han hade också en dragning till att, som man säger, hamna i dåligt sällskap. Jag var kanske inte något riktigt dygdemönster alltigenom, men hade hyggliga betyg och tyckte mestadels bra om att gå i skolan och var en socialt någorlunda välanpassad gosse. Faster Karin framhöll ofta detta för sonen Nils-Olof och undrade varför inte han kunde vara som jag, vilket inte var bra för min kusins och min relation. När vi träffades, vilket under en period var ganska ofta, visade han på olika sätt att jag inte hörde till hans favoriter. En gång blev jag hembjuden till en kamrat i Södra Latin. Jag blev lite förvånad, eftersom vi inte umgicks i skolan och inte ens gick i samma klass. Men det var något han ville visa mig, vad det nu var, så jag accepterade och följde med honom hem. Hans mamma bjöd på mat och då kom vi att tala om familjen Wickbom. Hon sa att hon kände dem och ställde en rad triviala frågor om deras hälsotillstånd, fritidsintressen, vad de gjorde på semestern, hur det gick för Nils-Olof i skolan etc. Jag tyckte att det var en aning underligt att vi skulle prata så mycket om Wickboms, men tänkte inte mer på det. Något senare berättade min mamma att faster Karin och hennes man fått ett brev, som bara var ett i en rad brev, som innehöll krav på pengar. Ett utpressarbrev, sa min faster. I brevet framgick det att flera uppgifter om familjen Wickbom kunde härledas till mig. Det förhöll sig så att Karins man, som var en högt uppsatt jurist, en gång haft ett förhållande med en kvinna, som alltså var min skolkamrats mamma. Förhållandet resulterade i ett barn, en flicka. Alltså en syster till min skolkamrat. Breven till Wickboms innehöll krav om pengar med hänvisning till dotterns behov. Skälet till att faster man ville hemlighålla sitt utomäktenskapliga barn var enligt mamma att det inte kunde accepteras att en man i hans ställning hade gjort några "snedsprång" Jag tyckte naturligtvis inte om att ha blivit indragen i detta, även om jag inte hade berättat några farliga hemligheter, utan på förfrågan bara svarat om helt vardagliga saker. Men min faster och hennes man var mycket upprörda över att jag över huvud taget talat om dem med "den här förskräckliga människan". Ibland kommer jag att tänka på den här händelsen, som jag ofrivilligt drogs in i. Det kan ha varit så att det som min faster kallade "utpressarbrev" i själva verket var legitima krav på bidrag till försörjning och utbildning av ett gemensamt barn. Men det får jag aldrig veta.
Faster Karin hade pippi på landställen, som hon köpte runt om i landet på mycket udda ställen. Efter en kort tid brukade hon ångra sig och ville sälja. En gång upptäckte hon att stället hon just köpt inte låg långt från en vid vissa vindriktningar rätt illaluktande hönsfarm, som hon inte hade märkt före köpet. Då ville hon sälja och det blev förstås med förlust. Hennes impulsivitet försatte henne i en mer eller mindre ständig köp- och säljkarusell. Hon hade en son, Nils-Olof, som var ungefär jämngammal med mig. Han tog mycket lätt på skolarbetet, och lyckades endast med stor möda krångla sig från den ena klassen till den andra i Norra Latinläroverket. Han hade också en dragning till att, som man säger, hamna i dåligt sällskap. Jag var kanske inte något riktigt dygdemönster alltigenom, men hade hyggliga betyg och tyckte mestadels bra om att gå i skolan och var en socialt någorlunda välanpassad gosse. Faster Karin framhöll ofta detta för sonen Nils-Olof och undrade varför inte han kunde vara som jag, vilket inte var bra för min kusins och min relation. När vi träffades, vilket under en period var ganska ofta, visade han på olika sätt att jag inte hörde till hans favoriter. En gång blev jag hembjuden till en kamrat i Södra Latin. Jag blev lite förvånad, eftersom vi inte umgicks i skolan och inte ens gick i samma klass. Men det var något han ville visa mig, vad det nu var, så jag accepterade och följde med honom hem. Hans mamma bjöd på mat och då kom vi att tala om familjen Wickbom. Hon sa att hon kände dem och ställde en rad triviala frågor om deras hälsotillstånd, fritidsintressen, vad de gjorde på semestern, hur det gick för Nils-Olof i skolan etc. Jag tyckte att det var en aning underligt att vi skulle prata så mycket om Wickboms, men tänkte inte mer på det. Något senare berättade min mamma att faster Karin och hennes man fått ett brev, som bara var ett i en rad brev, som innehöll krav på pengar. Ett utpressarbrev, sa min faster. I brevet framgick det att flera uppgifter om familjen Wickbom kunde härledas till mig. Det förhöll sig så att Karins man, som var en högt uppsatt jurist, en gång haft ett förhållande med en kvinna, som alltså var min skolkamrats mamma. Förhållandet resulterade i ett barn, en flicka. Alltså en syster till min skolkamrat. Breven till Wickboms innehöll krav om pengar med hänvisning till dotterns behov. Skälet till att faster man ville hemlighålla sitt utomäktenskapliga barn var enligt mamma att det inte kunde accepteras att en man i hans ställning hade gjort några "snedsprång" Jag tyckte naturligtvis inte om att ha blivit indragen i detta, även om jag inte hade berättat några farliga hemligheter, utan på förfrågan bara svarat om helt vardagliga saker. Men min faster och hennes man var mycket upprörda över att jag över huvud taget talat om dem med "den här förskräckliga människan". Ibland kommer jag att tänka på den här händelsen, som jag ofrivilligt drogs in i. Det kan ha varit så att det som min faster kallade "utpressarbrev" i själva verket var legitima krav på bidrag till försörjning och utbildning av ett gemensamt barn. Men det får jag aldrig veta.
*
Pappas yngsta bror hette Gottrid Boberg. Honom har jag bara hört talas om. Han emigrerade på 20-talet till Canada. Jag var själv lite nyfiken på denna familjegrens historia. Jag har via Facebook kontakt med hans dotterdotter Lisa. Jag bad henne berätta lite kort. Här är hennes svar:
Hello Lasse! My grandfather, Johann Gottfrid, was born in Lovö,Drottningholm, Sweden in 1897. He married Elin Andersson, whom he had met at the Swedish Club in Copenhagen while holidaying in Denmark. Elin was born in May of 1893 in Halmstad, Sweden. Elin moved to Denmark around 1914 and worked as a maid in a hotel, and then in a home that housed two brothers of the Siamese Royal Family. Everyone in the household died during the Spanish flu epidemic, with the exception of Elin and the father of the household.
Elin married Johan Boberg and the couple emigrated to Canada, settling in Vancouver where their son John Martin was born on Dec. 30th, 1921. They planned to return to Sweden in 1927, but John broke his leg at a farewell party the evening before their departure. John recovered in Vancouver General Hospital for 3 months, and plans for the return to Sweden were never renewed. Johan and Elin never returned to Sweden. Johan worked as a gardener and also held down various jobs in a sawmill and shipyard. John Boberg married Eileen Houghton on Sept. 23, 1950. John was a gardener and also taught landscaping at night school for many years. They had two children, Michael Karl, born August 19, 1953 and Lisa Anne, born January 5, 1959. Lisa married Douglas Smith on February 6, 1990. She and Doug have two children, Hillary Anne, born June 1, 1990 and Bobby Douglas, born July 8, 1994. Michael died suddenly on February 29, 1996 of an undiagnosed brain infection. John Boberg died in 2004 at the age of 83. Eileen Boberg continues to be active as she approaches her 91st year. Lisa is a writer and homemaker. Hillary attends UBC and is tentatively planning to be a speech pathologist. Bobby attends high school and is interested in kinesiology. Lisa, Hillary and Bobby are the only known bloodline relatives to the Boberg family in Sweden. Love from Lisa Thank you Lisa! |
Fortsättning följer.../på onsdag/
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar