Farfarsbloggen 2012.03.21

FarfarsBLOGGEN  6

Forts. Morfar och hans familj

...Min moster Barbro Djurberg ansågs enligt vad som berättats mig en mycket lovande skådespelerska. Hon fick också en hel del roller efter utbildningen, men efter en tid ansåg hennes man Arnold Sjöstrand, som var synnerligen framgångsrik både på scenen och som filmskådespelare, att han ville ha en fru som var hemma och lagade mat och strök skjortor. Hon lät sig övertalas och lämnade teatern, vilket nog var synd. Sjöstrand tjänade mycket pengar, han fick allt större filmroller och så småningom köpte han en vacker gård i Dalarna, som hette Sövringsbo vid sjön Dormen, där Barbro fick en uppgift i att sköta gården (inte jordbruket, det sköttes av en arrendator) och vara värdinna för de allt flitigare förekommande festerna, där många kända och berömda personer deltog. Detta var en ganska turbulent tid, som jag delvis fick uppleva, eftersom jag  några somrar inackorderades på gården och fick uppleva en del märkliga händelser, som jag tänker återkomma till senare.                                      Sjöstrand inledde så småningom en förbindelse med en kvinnlig journalist från Malmö, lämnade Barbro och började som skådespelare på Malmö Stadsteater och förde där sett ur riksperspektiv en mer anonym tillvaro. Det kom heller inga nya stora filmroller. Gården övertogs av Anders Sandrew. Sjöstrand hade satt sig i skuld bl. a för ett stort filmprojekt som han ville driva själv som producent, regissör och skådespelare. Han ville göra en filmatisering av Fritiof Nilsson Piratens "Bokhandlaren som slutade bada". Den kom senare att göras av andra med Jarl Kulle i huvudrollen.                                                                        Barbro fick försörja sig på diverse ströjobb, bland annat som hattmodist på NK. Hon blev ihop med konstnären Hans Osswald och levde tillsammans med honom efter vad jag förstod ett ganska glatt festliv i ett hus uppe på Mariaberget. Hon blev så småningom rätt alkoholiserad och avled efter en brandolycka med ett fotogenkök. Jag sörjde henne mycket. Hon var vacker, konstnärligt begåvad, intelligent, rolig och hade ett stort hjärta. Hon följde mig under hela min uppväxt och behandlade mig redan som femtonåring som en vuxen och tänkande människa.

         

  Nästa moster hette Ingrid Wrete, gift med professor Martin Wrete i Uppsala. De hade ett stort och vackert hem i centrala Uppsala, ett rikt umgängesliv i i de högre akademiska och kulturella kretsarna i staden. Då och då var vi inbjudna dit och det kändes alltid högtidligt och som att uppleva en doft av den fina världen. Ett enklare liv levde de på ett härligt sommarställe i Roslagen på ön Fejan, dit jag några gånger var inbjuden för att få uppleva lite skärgårdsluft under ett par veckor. Senare i livet kom jag att återvända till Fejan, som ägare till ett eget skärgårdsställe. Fejan har varit en central sommarpunkt för många i släkten. Ingrid var konstnärligt begåvad och målade mycket med stor fantasi, vackra och livliga färger. Begåvningen gick i arv till äldsta dottern Marianne Wrete, som blev professionell målare och bor sedan många år i Sigtuna. Hon har haft ett flertal utställningar. En annan dotter heter Anita, som jag sällan träffar och inte vet mycket om, liksom  sonen Bruno, som jag tror arbetar inom vårdsektorn.

   

   Min yngste morbror, Göran Djurberg, Jeppe, var ständig ungkarl och åt nästan alltid söndagsmiddag hemma hos oss. Min mamma Brita tog hand om alla. Han hade en kontoristtjänst på Stockholms Bomullsspinnerier, som han troligen inte trivdes särskilt bra med. När han var i femtioårsåldern såldes företaget till KF. Han fick välja på ett troligen inte särdeles fett avgångsvederlag och en ny tjänst inom KF. Han valde avgångsvederlaget och bosatte sig som enstöring i en liten stuga på den tidigare nämnda ön Fejan i Norrtäljeskärgården. Vad han försörjde sig på är oklart, Han hjälpte en del ortsbor med lite jobb, lade lite nät, odlade lite potatis. Sitt brännvin tillverkade han enligt en gammal beprövad skärgårdsmetod med hjälp av ett större kärl för mäsken, ett handfat, en djup tallrik och en konservburk utan lock och botten. Jag har prövat metoden själv och det smakade för jävligt.                                                                                                               Jeppe blev i 18-årsåldern bekant med läkarparet Carl och Siri Naeslund. Han upptogs mer eller mindre som familjemedlem. Detta ogillades starkt av både mormor och min mamma, äldsta syster till Jeppe. De misstänkte att han hade hamnat i ett slags "menage à trois". Paret Naeslund var kända för sin synnerligen frigjorda livsstil och bland annat omtalade för sina ganska vilda och okonventionella fester. Men om deras och framför allt Siris förhållande till Jeppe veta vi egentligen intet. I varje fall umgicks Jeppe regelbundet med familjen ända tills döden skilde dem åt.                                                         "Honi soit qui mal y pense"
(= Skam den som tänker illa därom. Strumpebandsordens devis)                                                                                                       De var ofta tillsammans ute på Fejan. Carl Naeslund var under många år karantänsläkare där. På Fejan fanns ett sjukhus, som ännu står kvar övergivet, där man tog hand om folk från till Sverige kommande båtar, om de var smittade av kolera. Under sin tjänstgöring på karantänsstationen köpte Carl Naeslund upp en hel del fina öar i norra skärgården, som hans efterlevande än idag har stor glädje av. Även jag, som tillsammans med min dåvarande hustru Anne-Marie på 70-talet fick möjlighet att köpa en av de bäst belägna sjötomterna på Fejan av hans son Oja.

                                                        *

Enligt mamma Brita sa morfar ofta :  "Min enda förmögenhet är mina vackra barn"

                                                        *

PS Ett av Calle Naeslunds omtalade festpåhitt var att ute på Fejan sjösätta några av sjukhusets likkistor och låta gästerna ta en liten paddeltur i kvällningen.

                                         

                                        Fortsättning följer...(på söndag)