FarfarsBLOGGEN 3
forts. Heleneborgsgatan
Ett annat intressant klättermål var träden utanför Långholmens fängelse. Vi brukade klättra upp i något träd för att titta på när fångarna spelade fotboll. Där grundlades mitt intresse för livet bakom fängelsets murar, som jag senare fullföljde genom att göra en film om Långholmens fängelses historia tillsammans med Mari-Anne Barrefelt. Den har bland annat sänts i Sveriges Television och visas fortlöpande på Stockholms Stadsmuseum. Jag hade också ett annat skäl till att göra den filmen. Min morfar, Vilhelm Djurberg (1865 - 1933) var fängelseläkare på Långholmen i många år. Min mamma brukade berätta om hur familjen på somrarna fick flytta till den så kallade "Doktorsvillan" från sin vanliga adress på Hornsgatan 10. Det var varje år ett jättelass som avgick. Överst tronade mormor sittandes vid flygeln. När flygeln kommit på plats i långholmshuset brukade mamma sitta och spela med öppna fönster för de fångar som avdelats för att sköta trädgården. En idyllbild som i hög grad skiljer från de skildringar av livet på Långholmen som jag tog del av när vi skulle göra filmen...
Jag har alltid varit intresserad av min morfar och undrat vem han var egentligen. Jag tror inte jag har fått någon klarhet i det. Däremot har jag fått en god inblick i förhållandena på Långholmen genom tiderna. Det torde ha varit ett ganska tufft jobb att vara läkare där. "Klienterna" kan knappast ha uppskattat fängelseledningen, till vilken morfar givetvis hörde. Fångarna behandlades synnerligen hårt och måste ha burit på mycket hat. "Fångvård" fanns knappast på kartan. Det var hårda straff och vedergällning som gällde, ofta för ganska enkla och, sett i dagens perspektiv, rätt oskyldiga brott. Jag har bara träffat min morfar några få gånger. När vi kom på besök satt han i allmänhet på sitt arbetsrum och fick inte störas annat än en kort stund. Han såg lika sträng ut i verkligheten som på de bilder som jag sett av honom. Kort, stubbat grått hår, sträng och vass blick bakom pincnén, allvarlig min. Jag var alltid lite rädd för honom. Men han har av andra beskrivits som en varm och humoristisk person. Vid sidan av sin läkartjänst på Långholmen bedrev han medicinhistorisk forskning, skrev ett antal medicinhistoriska böcker, bland annat en om "Karl XII:s blessyrer". Han var för övrigt närvande vid öppnandet av Karl XII:s kista, då man för första gången ville försöka utröna varifrån det dödande skottet hade kommit. Man kom inte fram till något svar och inte heller vid det nyligen upprepade öppnandet av kistan. Det togs ett antal bilder av kraniet med det stora hålet i tinningen. Morfar hade kopiori sin ägo. Jag råkade få se bilderna som barn, vilket gjorde ett outplånligt intryck. Jag förstod väl inte det då, men det som fascinerar med bilderna är ju att historien plötsligt materialiseras, kungen blev uppenbarligen skjuten och deckargåtan vem som sköt är ännu inte löst.
Fortsättning följer.......(på onsdag)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar