FarfarsBLOGGEN 2
Första adressen: Heleneborgsgatan 50
Då och då gick min kompis Putte och jag ner till Långholmskanalen och ställde oss under det kolossala brobygget. Det stöttades underifrån av två jättelika metallbågar, som var ungefär en meter breda. Det gick att krypa upp på bågarna ända upp till vinkeln mot själva bron. Det gjorde vi förstås och satte oss däruppe och tittade på förbipasserande. Vilken lycka att sitta där uppe och känna att man behärskade världen! Vi upptäcktes av en byggarbetare som vrålande uppmanade oss att komma ner. Efter en tid sattes det upp kraftiga stålkransar runt bågarna, som förhindrade fortsatt klätterverksamhet.
Putte hette egentligen Carl, men kallades aldrig för annat än Putte. Han bodde i samma hus som jag fast i nummer 48. Jag bodde i nr 50 fem trappor upp. Mellan våningarna gick en lång korridor, där många våldsamma strider utkämpades mellan cowboys och indianer, när vi hade tagit hem lite kompisar. Puttes mamma - som jag senare av bilder har förstått var en synnerligen vacker kvinna - skötte hemmet och fyra barn och var dessutom en framstående romanssångerska, var ofta borta och sjöng. Hon sjöng många gånger i radio i den enda radiokanal som då existerade. Hon var min mammas bästa väninna. Det bästa Putte och jag visste var just att klättra, en inte ovanlig hobby i femårsåldern har jag bland annat märkt på mina egna barn. Långholmsbergen var ett utomordentligt övningsområde.
En gång hade vi tagit oss upp till bergets topp från baksidan och skulle nedstiga på framsidan, som var betydligt brantare. Under nerklättringen tappade vi samtidigt fotfästet och började allt snabbare hasa utför. Plötsligt stoppades vi upp genom att vi hamnade i en inbuktning på berget. Men då hade vi samtidigt fastnat i en fälla. Vi vågade varken ta oss tillbaka uppåt eller fortsätta neråt. I panik började vi skrika på hjälp. Det uppmärksammades av några personer som promenerade nedanför i parken. Det dröjde inte så värst länge förrän en av brandkårens stegbilar uppenbarade sig. Stegen hissades och en rask brandman klättrade upp och räddade de två bergsbestigarna. Jag har fått för mig att denna händelse ligger bakom mitt i vuxen ålder starka obehag av att befinna mig på höga höjder. Jag kan ännu minnas den stickande känslan i handflatorna när jag allt snabbare rutschar ner mot avgrunden....
Fortsättning följer...(i morgon söndag)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar